Maten var ljuvlig. En stor gryta med kokt kyckling, potatis, paprika, lök och andra rotfrukter, som dom kallade ciorba de pui och på en assiett vid sidan om; saltade tomater med lök och pain rich. Vad vi drack till förutom vatten på flaska, minns jag inte, men det var aldrig en droppe alkohol.
Det godaste kaffet ever blev det alltid efter den sena middagen, för kaffebönorna maldes i en gammeldags handjagare till kaffekvarn, så det tog lite tid men det fanns ingen brådska i familjens sätt att leva och kokades i lite högre kanna på eldstaden, som allt annat.
Jag blev inbjuden att sova i kvinnornas tält, för det var ordning & reda på torpet.
Det var mamman: Mama Caldaras, en 12-årig dotter: Marina, och den äldre dottern: Rosa, på 22 år och jag som snabbt fick namnet: Katarina.
I det andra tältet sov Papa Caldaras och tre bröder. Aurelius som var 10 år, Valentino som var 17 år som jag, och Rufus, den äldste av bröderna som var 20 år.
Familjen var uppe med tuppen. Det var mycket som skulle göras på förmiddagarna och eftermiddagarna var ofta lugna, gick nästan i ultrarapid.
Denna morgon tilldelades jag nya kläder. Kjolar & blusar.
-Agh,agh!, sa Marina och skakade på sitt huvud, rynkade på näsan, vickade sitt pekfinger fram & åter innan hon pekade på mina älskade hippiejeans och att jag skulle byta om till anständiga kläder, enligt deras tradition.
Mina kläder beslagstogs och jag fick mitt hår flätat.
Marina flätade in ett band med små silverhängen i vardera fläta, såg rätt fint ut faktiskt.
Dom var väldigt pryda och jag instruerades i kjolföring och hur jag skulle sitta med kjolarna och sätta fast en flik under låret, så att det blev som en byxkjol i sittande läge.
Toalettbesök gjordes i sällskap och vi promenerade hur långt ut i bushen som helst.
Bada i bikini gick inte an, utan det var bara att acceptera familjens normer, så det vadades i lyfta kjolar annars fick man gömma sig på nån enslig strand eller ta ett dopp nattetid.
Jag blev alltså kvar hos dom...
Min biljett lämnade vi in dagen efter och vi fick pengarna tillbaka. Pappan tog hand om dem, i egenskap av familjens överhuvud.
Vi reste runt i Italien i tre veckor och slog läger över en natt, eller som på andra ställen, ett par, beroende på om vi blev bortschasade av polis eller om platsen var ogynnsam på annat sätt, tex ekonomiskt eller inte fin helt enkelt, för det hände att vi campade invid motorleden när det började bli sent... på ställen som mest liknade en soptipp, så på sådana ville vi inte bli kvar...
Vi reste lite kors & tvärs. Jag minns inte vad alla ställen hette, men jag minns dalarna i det brända, smala inlandet och hur omodernt allt syntes mig där och hur nära havet vägarna vid kusten gick.
Vi slog läger vid havet ovanför Napoli; vackert till tusen och mycket modernare än inlandet pga turismen, men norra Italien är ändå en klass för sig!
Jag tyckte att det var som om Italien var flera länder pga skillnaderna mellan dom olika regionerna.
Vi roade oss med TV-tittande vissa kvällar.
Dom satte upp en liten 12 volts-Tv, typ husvagnsmodell, på motorhuven, med bordsantenn på och kopplade strömmen från bilbatteriet, så där låg vi i våra tältöppningar och skrattade åt saker tillsammans, för skrattet är universellt och överbryggbart...
Dom sålde saker i städer & samhällen. Kopparkittlar, kaffepannor och annat som pappan tillverkade och lite annat smått & gott.
Jag tror att dom tiggde lite för att utöka hushållskassan och att dom skämdes över det och att det var därför som jag lämnades kvar med någon vid lägret dom flesta dagar som dom åkte in till civilisationen.
Utgifterna för bensin & mat kan orimligt ha täckts med lite torgförsäljning, så jag skyddades nog från insyn som kunde leda till bekymmer & frågor, både för dem och mig.
Visst hände det att jag fick följa med, men då blev det problem, i alla fall en gång när polisen stoppade oss..
Polisen kollade ofta våra pass och blev jämt förbryllad över vad jag som svenska gjorde med en rumänsk kringresande zigenarfamilj i Italien. Oftast nöjde dom sig med våra svar att vi var vänner och ville ha det så här, men denna gång fick vi lov att följa med till stationen.
Där ville dom veta varför jag hade traditionsenliga romska kläder och en massa annat som jag inte ansåg att dom hade ett dugg att göra med, mitt pass granskades, hot utfärdades muntligen om att nästa gång vi togs tillsammans så skulle det bli ännu värre..., rent opreciserat...
Vad vi gjort, förutom varit i sällskap, var "NADA", men det var nog så illa enligt dem.
Jag blev vansinnigt arg och kallade dem "FASCHISTOS", för det var oacceptabelt att polisen i Italien skulle ha mage att börja bestämma mitt ressällskap, tyckte jag.
Mina utbrott verkade dom ta rätt balanserat och utan prestige & hämnd, men dom var elaka och hotfulla mot dom andra i min nya familj, istället. Jag förstod ju inte allt, men kunde läsa mellan raderna att det jag fräste ifrån om, slog hårt mot dom andra, så jag fick lugna ner mig. Tydligen så stod svenskar högt i kurs där, vara vem dom vara månde, men definitivt inte rumänska romer, oavsett person.
Det var ingen urskiljning, utan alla över en och samma kam.
Tiden var också en maktfaktor, för dom tog tid på sig innan det blev vår tur.
Vi fick sitta där i en korridor halvövervakade och vänta, både innan förhöret och sedan efter, innan alla pass lämnades igen och delades ut.
Om det hade gällt en oro över nån slags kidnappningssituation eller så, så hade det ju varit befogat med lite förhör, men så var inte fallet: Det handlade om ren & skär rasism.
Efter alla dessa problem så började familjen prata om att giftermål inom familjen vore det bästa för min del.
Jag spåddes i kaffesump...
Jag tog det nog aldrig på allvar dumt nog, för tre, fyra dagar senare dök en kusin upp som skulle vara den tilltänkta. Det blev inga problem för mig, men omak i onödan för dem, som jag upplevde det, eftersom jag absolut inte kunde tänka mig att gifta mig där och då med en främling.
Då erbjöds jag den 22-åriga sonen, men det vore bättre om jag hade kunnat tänkt mig den 24-25 åriga kusinen...
Det blev "No gratzie" där också, så till sist erbjöds jag den yngste sonen i min egna ålder.
Allt började kännas tjatigt, insnärjt och lite "av banan" för mig, så då började jag tänka på refrängen. Ville inte såra dem, men med kulturkrockar så är det ofta oundvikligt.
Hade inte dessa diskussioner dykt upp så tror jag att jag hade blivit kvar ett tag längre med dem, men detta komplicerade situationen och det gick inte bara att vara en nyfiken, öppensinnad "resenär" längre när deras ideér var allvar och jag bara samlade på erfarenheter och ville insupa upplevelser.
Jag kommer aldrig att glömma stjärnklara nätter som jag låg och njöt av att titta upp i skyn, i det förunderliga & gränslösa himlavalvet, ensam i den svala sanden på stranden och havet som brusade. Det svarta havet med ljusa, blänkande & krusade vågor och livet tycktes underbart.
Jag kände mig trygg med dem, trivdes i deras sällskap, gillade tempot och ville stanna, men det skar sig mellan världarna och jag ville visa dem respekt genom att lämna dem ifred och resa vidare, men det gick inte heller så bra.
Pappan for iväg och söp sig full på en bar, för första gången och mina kläder ville dom inte lämna igen. Filmrullen som inte var framkallad skulle lämnas till dem, adresser till Rumänien rivas sönder etc.
Jag fick väldigt dåligt samvete och det kändes som om jag svikit dem, trots att inga löften om något, någonsin utfästs.
.jpg)
