Sommaren -81 Akt III

Jag liftade ner till Paris och allt gick bara bra och det kändes jättespännande, men väl där gick inte allt lika bra.

Jag kände mig bortkommen och väldigt ensam i den stora staden och efter några dagar ville jag därifrån och aldrig mer återvända.

Det var något jag gjorde ändå; flera gånger till och med, och dom gångerna började jag älska den historiska, vackra, romantiska, jazzklubbsvarierade, utåtriktade, modemedvetna och lite diviga konstmeccastaden, med sina bohemer & intellektuella.

Men det var vid nästa besök jag började känna så, inte nu!

Det sista jag gjorde innan jag lämnade Paris, var att besöka Louvren, sen styrde jag stegen mot metron, pratade mig fram till information om hållplatser där avfarter ut från stan fanns och tog mig dit.

Jag blev så paff när jag fick se hur många som stod där och liftade. Det var liksom långa köer av liftare med skyltar med tex "Marseille" eller "Barcelona" etc textat på kartongpapp, så jag var den enda utan. Hade aldrig haft en tanke på att en skylt behövdes, men jag visste iofs. inte vart jag ville?.. Jo, kanske Barcelona... Nu var det försent i alla fall. Tänkte inte promenera långt och börja leta efter en pappershandel, eller så, så det fick duga med den intetsägande & stumma tummen, så det så!

Jag förstod inte kösystemet och promenerade bara helt frankt förbi folk, så det började buas bland liftarna, pinsamt nog, men det fanns inget att göra åt det heller; det fanns ju ingen informationsskylt att läsa på om reglerna för liftandet på platsen...

En långtradare tutade och fångade min uppmärksamhet.

Dom två männen i hytten vinkade och gestikulerade och det verkade vara till mig, så jag pekade på mig själv och dom nickade.

Det var snabba beslut som gällde, eftersom bilarna körde, om än långsamt pga köer bland dem också, så eftersom jag inte ville stå kvar där som ett fån utan skylt, så lubbade jag iväg till nya buarop mot långtradaren som kändes som en riddare i natten, utan att dom visste vart jag ville, för det visste jag ju knappt själv som sagt var, eller att jag visste vart dom skulle.

Så först efter att ha klättrat upp på sidostegen och kommit in i hytten, satt mig ner och hälsat, så fick jag veta att dom skulle till Genéve.

Wow, så spännande, tänkte jag och just Genéve hade jag aldrig haft en tanke på, men det kändes helt rätt direkt!

Männen var trevliga, pratglada och bjöd på kaffe där i hytten.

Jag vågade lägga mig ner på slafen där bakom och somna till ett tag, för det krävdes utvilad kraft på såna här strapatser, hade jag märkt.

Vi stannade till på en vägkrog efter några timmar och först då upptäckte jag att min lilla sameväska som hängt snett över min axel fattades. Bara läderremmen som fastnat & trasslat in sig i mina lager på lager kläder hängde kvar.

Jag blev väldigt paff och orolig, eftersom jag haft pass & pengar i den.

Den måste ha blivit avskuren och stulen på Louvren. I trängseln där nånstans...Ingen skulle ha kunnat ryckt i den utan att jag märkt det, så avskuren rem, var nog det som hänt.

Fasiken också vad blåögt och bombat av mig att inte hålla koll på det viktigaste, men man lär så länge man lever!

Priset att betala för godtrogenhet & noll koll kändes högt nu i alla fall och dessutom kändes det som om chaffisarna inte litade på mig länge. Som om jag satt där och ljög för att dom skulle bjuda mig på mat...

Dom gjorde det naturligtvis, men det kändes inte bra längre...

Jag hoppade av på morgonen i Genéve och började leta det Svenska konsulatet som skulle finnas där.

Jag fick syn på ett par som såg trevliga ut, nästan i min ålder, kanske nåt år äldre och frågade dem på engelska efter konsulatet och om dom hade nån aning.

Tjejen svarade till min förvåning på svenska, att det visste hon och undrade om något hade hänt, var jag kom ifrån och att dom kunde visa vägen om jag kanske först ville följa med dem hem, så kunde vi åka dit tillsammans senare.

Hon presenterade sig: Lisa Hallberg hette hon och hennes Schweiziska pojkvän Martin.

Hon pluggade där, trivdes till tusen, var ju förlovad och skulle nog bosätta sig där på riktigt.

Paff var bara förnamnet, men det var nåt jag kände mig ofta på dessa resor, så det var bara att vänja sig och helt klart tackade jag ja till deras erbjudande.

Jag blev kvar hos dom i Genéve ett par dagar. Vi gjorde stan. Gick på samtliga hak. Åt gott, eller så gott det bara gick, med tanke på ekonomin. Som fattiga gastronomer i alla fall.

Mina kläder fick jag tvätta upp hos dem; hela kappsäcken, faktiskt!

Vi gillade samma musik och spelade Stones "Angie" hos dem om och om igen.

Dom tyckte att jag skulle sticka till Israel och jobba på kibbutz. Dom hade vänner där och massor av adresser som jag kunde få.

Vi kikade på kartor över Italien och dom visste att det gick båtar från Bari eller Brindisi över till Tel Aviv.

Till Italien kunde jag ta mig genom Mont Blanch tunneln.

Jag blev peppad till tusen och beslöt mig för att det var rätt grej för mig.

Från konsulatet fick jag låna pengar till en hemresa, men nån hemresa hade jag aldrig haft en tanke på. Dom hade sina åsikter om att en ung tjej som jag skulle resa hem och jag höll bara med för att få låna dom där pengarna mot återbetalning på inbetalningskort vid hemkomst.

Genéve var en vacker stad. Högt belägen. Vägarna dit ringlade sig runt bergen, eller fjälltopparna, som det faktiskt var.

Man kunde se bilarna på två, tre vägar ovanför som det skulle köras några mil i kringelkrokar innan man själv var på samma ställe. Ibland kunde jag bli lite stressad över vägarnas krokighet och att det kändes som om man körde i cirklar. Farliga kurvor var det också, med branta stup, kassa, bräckliga vägräcken och smala vägar till tusen. Alla möten kändes riskabla. Som att man utmanade ödet, men det var väl jag som inte var van detta kuperade landskap. Vackert som en dröm var det i alla fall. Norge gånger tre eller nåt..

Vi sa adjö till varandra, lovade att hålla kontakten och jag tackade så väldigt mycket för all hjälp, trevligt sällskap och deras gästvänliga sätt och tog alla adresser jag fått och den lilla kartan dom ritat över vägarna jag skulle ta mot tunnel Mont Blach och stängde dörren till deras mysiga & centrala 2:a och halvsprang nedför trapporna och ut mot nya äventyr...