Sommaren -81 Akt II

Vi anslöt oss till dom som satte uppe längst, så morgonen efter var vi lite sena. Det var ingen engångshändelse, utan något som rent av blev en regel.

Vissa mornar sprang vi ikapp marschen, andra fick vi skippa frukost eller att hinna fixa till oss, tvätta oss etc, för att hinna med.

Dom två gångerna som vi sov som stockar trots att alla levt om och packat ihop rubb & stubb, så fick vi gå alldeles ensamma i en slags eftersläntande fredsmarschtrio.

Den ena gången satte vi ut våra tummar när en bil med släp kom mot oss och hör & häpnad; den bromsade in!

Jag minns hur vi skrattade så att vi tjöt när vår stationsvagn baxades upp på släpen och vi kunde hoppa in i den bekväma bilen.

Snacka om storfuskarna i det årets fredsmarsch!

Dom övriga deltagarna fick sig också ett gott skratt när vår bil med släpet körde ikapp dem, vi hoppade av och lastade av kärran och började marschera igen, som om inget hänt.

Det fanns en buss som körde tung packning och folk med skoskav & värk, mellan dom dagsaktuella etapperna, så den fuskade jag också med en av dom första dagarna.

Fötterna brann praktiskt taget, efter c:a 10 mil i dom oingådda & täta kängorna och det var bara att lyda order när Toni från fritidsgården i Sk-Hamn gav mig direktiv att vila en dag.

Allt var arrangerat i förväg av fredsrörelsen, så vi mottogs väl i dom olika byarna och städerna.

På vissa ställen sov vi i stora sporthallar med tillgång till dusch, där alla duschade tillsammans som ett hippiekollektiv. Jag kände mig blyg, men det var bara att strunta i om man ville bli ren.

På andra ställen sov vi hos familjer som valt att vara en del av marschen genom att bidra med husrum.

Diskotek och barer var anordnade för oss på en del ställen och på övriga så var det alltid samkväm i det gröna med sång & musik. Vissa var mer festprissar än andra, så det fanns alltid nåt hålligång i närheten.

När det spöregnade så var inte vårt hippietält särskilt vattentätt, så några nätter blev sömnen totalförstörd.

I marschen kunde man sacka efter och lyssna på en slags musik, eller springa framåt och lyssna på nån annan.

Vi levde ju i marschen, levde i promenerande läge, om man säger så, i alla fall under dagtid, så man gick och pratade och knöt kontakt både här & där.

Det var handikappade i rullstol, gravida kvinnor, en tant som cyklade vid sidan om och det var föräldrar som drog barn i kärror och på våran hoppade en del ungar som var trötta i benen upp på och vilade sig ett tag.

Det var aktivister, turister, ortsbor, musiker, konstnärer, gamla & unga; you name it!

Så vissa sträckor var vi fler, flera hundratals fler och på andra sträckor och andra dagar var vi färre. Bara en slags ur-trupp-grupp, som det kändes ballt att ingå i.

Bilar körde ibland efter oss i flera mil, men det tyckte vi inte om. Det skulle ju vara ett demonstrationståg; inte en bilkö!

Jag minns när vi marscherade genom dom större städerna och sjöng "Give peace a chance" och "Imagine" mf. av John Lennon. Det var en rysning som gick över hela kroppen när sången & musiken ekade mellan dom gamla byggnaderna av hundratals människor som ville att fred skulle prioriteras i världen.

När vi var hungriga så sprang vi in på affärer och handlade lite åt varandra, eftersom nån gick kvar med kärran i leden, så att vi inte ställde till med totalkaos och då var det bara att lubba i kapp marschen som en blådåre, för tempot som hölls var rätt högt.

Vi gick 10 timmar per dag och det blev mellan 3-4 ½ mil, om jag inte minns rätt.

På vissa ställen där vi stannat för natten såldes mat billigt i nåt slags provisoriskt soppkök. Gott var det ofta och ett bra alternativ till allt bröd man åt, för att spara pengar.

Det kunde vara gulasch, cili con carne etc.

Dom olika arrangemangen som sköttes av aktivister på dom olika orterna, var varierade och därför blev allt så spännande och upplevelserikt.

Vi fick mer kontakt med vissa naturligtvis och konstnärinnan Barbro Andréen hälsade Anton och jag på nåt år senare, i hennes söta lilla hus i Göteborg. Vi fick övernatta på hennes vind bland alla stora härliga oljemålningar. Inspirerande till tusen!

Jag minns att hon beundrade mina lappade och helbroderade jeans där i fredsmarschen och det gjorde mig så glad, eftersom det var mitt sätt att uttrycka mig konstnärligt där i början på 80-talet.

Det pratades mycket om hur världen skulle räddas och jag minns att jag tyckte att alla gränser skulle tas bort...

Jag avskydde Sovjets invadering av Afganistan och hade samlat in pengar till Afganistan- tribunalen, men i övrigt så var jag inte politiskt aktiv, utan hade väl mest dessa fredstankar.

Klart att man hatade kapitalet, etablissemanget och den själutnämnda överheten, men vem gjorde inte det!...

Vi möttes oftast av jubelrop, men det fanns dom som buade så vi fick poliseskort i dom större städerna.

Uffe, Anton & jag grälade lite ibland på varandra och tre har aldrig varit ett bra antal för umgänge, det var inte så farligt eftersom vi flyttade ihop i kollektiv senare den hösten, men jag ville i alla fall lufta mina vingar efter någon vecka i demonstrationståget.

Kände att jag ville våga resa själv och var ju tvungen att börja nånstans, så varför inte nu?...

Vi önskade varandra lycka till och jag styrde mina steg ut mot närmsta väg för nya äventyr på tummen...