Sommaren -81 Akt VI

Papa Caldaras stannade kvar på baren och vägrade ta avsked, men han hade skickat hälsning att mina kläder skulle lämnas igen och att pengarna från biljetten skulle återlämnas och det var inget jag räknat med.

Mina kläder som jag tvättat i ett vattendrag på ett av våra campingställen, kändes plötsligt ovana.

Jag hade trivts i alla lager av volangkjolar, med mina jesussandaler och nån kvinnlig topp till, trots att jag varken förr eller senare gått i sådana kläder.

Fortfarande idag så ser jag på romer med glädjens igenkännande och känslan att jag varit en av dem ett kort tag i mitt liv, fast det inte syns.

Jag fick kramar och lyckönskningar lite motvilligt av mamman och systrarna och gav mig fort av innan något skulle gå snett.

Jag grät tyst & diskret i bilarna i flera timmar nästan oavbruten, för rent känslomässigt så hade familjen ätit sig in i mitt hjärta och tydligen jag också i deras, mer än vad som var nyttigt med tanke på att vi inte kunde fortsätta våra liv tillsammans.

Jag blev bjuden på röka och tackade ja till alla som hade, för jag ville fly lite från allt som kändes jobbigt.

Jag blev så stenad så jag fattade precis noll om vägarna runt Rom. Min inbyggda kompass blev totalt utslagen.

Jag trodde nämligen att Rom var massor med mil norrut, så jag sa "direction Roma" när jag skulle hoppa in i en bil, men då pekade dom söderut och jag som missförstod allt sa: "gratzie" och sprang över körbanan, klättrade över vägräcken och började lifta i motsatt riktning och så där höll det på ett tag innan det gick upp ett liljeholmens för mig, att jag liftade i cirklar.

Två killar, i 20-25 års-åldern, plockade upp mig och körde ut på en skogsväg.

Dom talade med varandra lite lågmält på italienska som jag inte förstod och utan att försöka delge mig något av planerna på det impulsiva stoppet ute i buschen.

Jag blev väldigt skraj, kände paniken växa, men visade inget, utan gick iväg och letade damernas bakom en buske, som om det var perfekt att dom tagit mig dit.

Sa nog också: "Perfecto, gratzie"!

Dom pratade med varandra och gestikulerade och jag var beredd på att något obehagligt skulle hända.

Jag fick en blixtidé och sa: "La notte, discoteca, tu,tu e io amigos look for signorinas, okey"?...

Killarna tittade på mig och på varandra, sen blev det en jädrans fart...

In i bilen, iväg med en rivare och han som satt i framsätet framför sneglade på mig med avsky i blicken och lutade sig lite extra framåt, liksom bort från mig.

Chauffören pallnitade och han på passagerarsidan slet upp min dörr där bak, kastade ut min ryggsäck, halverst i diket, så jag klev ur bilen och utan ett ljud drog dom iväg i ett dammoln.

Jag stod kvar där en stund innan skrattet bubblade upp inom mig. Jag kunde knappt sluta. Var nog lite chockad över hur allt vänt i en handvändning. Att min rädsla för dem så snabbt byttes till deras avståndstagande från mig och att jag egentligen inte hade fattat något, utan bara haft en obehagskänsla, som en föraning och också känslan av att jag inte tyckte om dem.

Jag kände mig konstigt nog stärkt av händelsen. Som att jag kunde besegra alla farliga situationer och att inget hemskt någonsin skulle komma att hända mig så länge jag körde denna galna stil med oväntade ess i ärmen i möte med oberäkneliga typer.

Jag liftade vidare. Fick lift med en ung antikvitetshandlare som bodde i Milano.

Vi kom bra överens och hade massor att prata om, så jag tackade ja till inbjudan att stanna hos honom några dagar.

Jag passade på och lånade telefonen och ringde hem till Sverige och morsan.

Jag hade ringt en gång tidigare när jag var med familjen Caldaras, men det var nog lite för lite uppdatering för henne, så hon höll på att tuppa av av oro och ville posta pengar åt mig, men det kändes komplicerat och tidskrävande, så jag tackade, men sa att jag nog klarade mig.

Jag tänker på hur mycket man kan höras idag genom mobiltelefoner, så det måste ha varit oroligt för henne där & då...

Från det ena till det andra, så hade vi det trevligt och han visade mig runt på en massa sevärt.

Vi besökte antikaffärerna vid kanalen och han hejade på sina affärsbekanta och snackade lite business, medan jag hade massor att fönstershoppa och bara njuta av att få se.

Vi for på picknick i ett grönområde och träffade en massa av hans vänner.

Det var tydligen vanligt att röka på där & då, i alla fall i hans kretsar, så mitt bolmade fortsatte. Jag köpte en egen bit som jag ville ta med mig hem, utan tanke på hur jag komplicerade resandet för mig själv och vilken extra rädsla vid gränserna & tullarna det skulle bli.

Vi bytte adresser och lovade att höras som man oftast gör, men hör & häpnad så dök han upp oförhappandes 2 månader senare hos morsan och det gjorde mig väldigt förvånad när hon ringde och sa: "Du, det har alldeles nyss varit en italienare här och frågat efter dig, så jag gav honom din nya adress, så han dyker nog strax upp". "Du har det väl städat"?... Speciellt eftersom han kört en nästintill antik motorcykel hela vägen från Milano till Skellefteå och som han sen bara lämnade och tog tåget hem, men det är en annan story...

Jag reste vidare norrut, genom Österrike, upp till Tyskland.

Där började jag må riktigt dåligt. Fick nån mindre haschpsykos, skulle jag tro.

Tyckte att jag hörde vad folk inne i bilarna som svischade förbi i 120 km/h sa och att jag skulle komma att sluta i en svart sopsäck, mördad i nåt dike.

Jag tog mig samman så gott jag kunde, men upplevde att skillnaden mellan verkligheten och en psykos var minimal, eftersom jag fick lift med en gammal tysk ambulans som inte längre var i bruk utan kördes privat.

Det var tre killar, bara lite äldre än jag själv, som var på väg till den enes föräldrar.

Killens pappa fyllde år och dom undrade om jag ville med och fika lite, så kunde dom ge mig skjuts lite längre norrut sen.

Jag tackade ja...

Jag trodde alltså att det var ett mindre kalas, men oj vad jag bedrog mig.

Vi krånglade oss fram med ambulansen på tjusigare & tjusigare områden där villorna bara blev vräkigare & vräkigare.

Tillslut var vi framme på gatan som kryllade av parkerade bilar.

Jag kände att det vände sig i magen på mig och jag funderade på om detta var rätt ställe att stanna och fika på. Jag var ju för tusan inte inbjuden!

Jag blev lite osäker, men då la bara killen som var sonen i huset sin arm runt min midja och förde mig med övertygande steg mot villaentrén.

Det var smockfullt med folk som gick runt med cocktails och minglade i huset och på baksidan fanns swimmingpool.

Killen drog med mig fram till fadern som jag tog i hand och gratulerade och så var jag hips vips en legal gäst på cocktailparty med skratt, dovt surr, mingel och tilltugg.

Jag kände mig fånig i alla fall och började studera mig själv... Jesussandaler??? när alla andra hade high heels. Smutsiga, trasiga, lappade & broderade jeans??? när alla hade smoking & långklänning.

Jag lånade badrummet och försökte fixa till mig så gott det gick...

Killarna rökte också på.

Det var som om alla som rökte på i Europa plockade upp mig just på denna sträcka och min inbjudan tror jag var sonens protest till sina som han kanske tyckte lite "brackiga" föräldrar, för han verkade helnöjd över mitt besök där.

Det fanns mycket gott att äta och jag kände mig rätt svulten, så rena rama matfrosseriet bröt ut...

Jag började slappna av och allt kändes som i en film, så jag fann nån slags distans till känslan av att vara malplacerad och började trivas, så jag satte också igång och minglade.

Jag vet inte hur jag bar mig åt, men jag fick en del att skratta och tycka om mig, trots svåra språk- och klassbarriärer.

Efter några timmar hoppade vi mätta & belåtna in i ambulansen och körde iväg.

Bort från dom fina villorna och ut på vägarna igen...