Jag fick lift med en Holländare i norra Italien, i en rolig liten Citroën. Han var trött, pank och ville hem och jag fick gärna köra ett tag om jag ville..
Jag ville inte hem, så jag tänkte ut en plan som han och hans bil ingick i.
Vi slangade bensin i Marseille och dom andra gångerna det var tomt i tanken pröjsade jag.
Vägtullen i Spanien försökte vi passera på småvägar vid sidan om och om det inte gick så försökte vi få dem att ta emot småpengar från alla östeuropeiska länder och tillslut blev dom så less när köerna blev långa, så dom nästan jagade oss förbi sina posteringar till vår stora lättnad.
Till råga på allt så fick vi motorstopp vid flera tillfällen i dessa vägtullar och till vår häpnad blev vi igång knuffade av dessa tjänstemän, så gärna ville dom bli av med oss!
Jag hade alltså övertalat holländaren att följa med till Santa Pola, eftersom jag hade en vän där som kunde ordna oss jobb på nån restaurang eller liknande och när han tänkte efter så kanske inte han heller hade så himla bråttom hem...
Utsikten var slående hela kusten från norra Italien och ner till Barcelona, så jag bumpade in i en framförvarande bil som stannat vid några rödljus som jag missat av bara farten. Som tur & var så körde jag i snigelfart medan jag njöt av utsikten och därför blev det ingen stor smäll, men en arg spanjor som klev ut ur sin bil och skrek & gestikulerade vilt fick vi allt stå ut med.
Framme i Santa Pola så hittade jag min vän på nolltid eftersom han hörde till stans stora personligheter och på samma nolltid hade han ordnat jobb till oss båda på en strandrestaurang.
Vi diskade, skar sallad, vispade aioli, torkade bord och serverade från morgon till kväll och trots tröttheten i värmen så hörde det till ovanligheten om det inte blev en nattlig krogrunda, så inom kort var jag less och ville göra något annat, så när en kapten på en räktrålare erbjöd mig jobb var jag inte sen med att tacka ja..
Det visade sig att det inte fanns några arbetsuppgifter åt mig ombord på båten efter att vi kastat loss.
Kaptenen hade tänkt sig en kärlekshistoria, men det var inget jag ville, så det skar sig lite där mellan oss på natten.
Mannarna hade tittat snett på mig och lämnat mig utanför, men när dom fann mig sovandes i ankartrossen på morgonen så tinade avståndstagandet upp.
Dom gav mig arbetsuppgifter både på däck och i kabyssen och allt kändes bra, förutom när kaptenen passerade muttrandes men efter ett par dar tinade även han upp och accepterade situationen.
Eftersom min spanska mest består av korta turistfraser och stödord, så visste jag inte vilken ö det var som vi gick in i hamnen till. Tänkte att det var nån liten okänd ö...
Några gubbar från besättningen och jag gick på en bar och tog några öl.
När jag gick på damernas så träffade jag två svenska tjejer och passade på och frågade dem om var vi var.
Dom gapade en stund och stirrade på mig och frågade: "Vad menar du"?...
-Ja, sa jag, var är vi? Vad heter den här ön?
-"Menar du att du inte vet att du är på Ibiza"?, sa dom i kör och såg både paffa och lite halvrädda ut, medan de backade några steg bort från mig.
-"Näe, sa jag det hade jag ingen aning om; så coolt"! "Så jäkla coolt"! "Wow Ibitza"!"Jippi"! "Dit har jag ju alltid velat fara"!...
Dom nickade stumt, tittade på varandra och backade ut från damernas i bredd och nästan väste fram: "..vilket bolag reste du med"?
-"Jag steg nyss iland från en båt", svarade jag glad i hågen och poff så försvann dom svenska partypinglorna till mitt förtret. Det var ju så skönt att få prata svenska en stund...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar