Jag försökte hoppa upp på cykeln flera gånger, men fastnade med ryggsäcken i sadeln, så mamma höll i cykeln åt mig så att jag kunde tråckla mig upp på den.
Jag vinkade och cyklade iväg med fjärilar i magen.
Cyklade ut till snabbleden och gömde cykeln låst i några buskar. Klev upp på vägen och satte tummen i vädret och så bar det iväg mot Stockholm.
Där nere träffade jag några trevliga killar på "röda rummet" i Kungsträdgården. Vi spenderade några dagar tillsammans. Vi skulle åt samma håll till att börja med; Roskilde, så jag valde att vänta in deras avfärd, där nere hos dom i Stockholm.
Flyget var fullt, fanns inte en chans att flyga på 100-lappen ner till Malmö, så det var bara att vända och åka tillbaks in till stan och T-centralen, för att hoppa på tåget istället.
Tågresan blev en mara av ångestframkallande återfall, snedtändning, nojjor och en galen medpassagerare i kupén. Främlingen slet nämligen upp en pistol ur sin bag och hotade oss alla, så där satt jag och övade i ämnet snedtändningspedagogik och fick honom tillslut att gilla vår närvaro och osäkra sitt vapen och stoppa ner det i bagen igen.
För min del var det kört med entusiasmen inför Roskildefestivalen. Såg bara den där pistolmynningen riktad mot min panna på näthinnan i flera dar, så vem som spelade där, brydde jag mig inte så mycket om. Rycktes med en stund när UB-40 spelade och träffade några gamla klasskompisar från Hamn och några vänner från Stockholm, men leran, regnet och kisslukten var för verkligt för att suddas bort av festivalromantiseringarna.
Var också ledsen att Bob Marley som skulle ha spelat här, hade gått & dött mitt i sin fantastiska musikproduktion.
I övrigt så spelade Saga, Robert Palmer och Ian Dury, men det var inga favoriter, lite för "punkigt" för min smak.
Killarna reste hem till Stockholm och jag fortsatte genom Danmark.
Fick lift med en vänlig man som bjöd hem mig till sin gamla mor får att få duscha och krypa ner mellan renbäddade lakan. Känslan var himmelsk efter dagarna & nätterna på Roskilde.
Morgonen efter så tittade vi på kartor och pratade om fredsmarschen som jag ville hinna ikapp i Tyskland. Den som startat i Köpenhamn några dagar tidigare och som skulle gå till Paris.
Mannen skulle iväg, vilket vi gjort upp om dagen innan, så jag fick lift en bit till av honom.
Jag tackade hans gamla mor för all vänlighet, dusch, mat & husrum och för trevligt sällskap, så bar det av...
Jag kände mig lite rädd igen, att släppa den hjälpsamma mannen och inte veta vad & vilka som väntade mig nu, men allteftersom resan fortskred, så blev det den känslan som jag tillslut kom att älska och som jag blev fullständigt beroende av.
På båten till Tyskland träffade jag ett gäng tjejer som skulle tågluffa och jag blev längtansfull efter den där tajta vänskapen att få dela äventyren med någon och hoppades att jag skulle finna mina vänner som också sagt att dom skulle vandra med i fredsmarschen, så snart som möjligt.
Det pirrade i magen av spänning när färjan la till i den tyska hamnen. Jag var trots allt bara 17 ½ år och helt ensam ute i stora vida världen.
Alla visste vilken fredsmarsch det var som jag sökte, så det tog inte lång tid att hitta den där dom slagit läger för dagen.
Jag gick runt och tittade & letade mina vänner, bland tält och sammankomster på filtar i eftermiddagssolen, där folk lirade tillsammans på gitarrer, munspel, mungiga, tamburiner, flöjt spelade några och till och med klarinett hade folk med sig.
Det var allsång på vissa filtar och diskussioner på andra.
Då fick jag se en omkullvält järnvägsvagn, en sån där som stationspersonal kan dra flera resväskor på eller stora paket när dom ska lasta på tåget, och som vackra batik & paislymönstrade tyger var dragna från snett ner mot backen, som en slags egen tältduk och fastsatta i marken med egentillverkade tältstolpar.
Som ett konstverk såg det hela ut och ut därifrån kröp två långhåriga killar garvandes; mina vänner Uffe & Anton var det ju!
Dom blev lite spaka när dom fick syn på mig, vet inte om vi bestämt nåt, utan mest bara babblat om att den där marschen skulle vara i sommar, men när dom fått en stund på sig, så blev det kramkalas och en beundrande inspektion av hippietältet nr:one.
Där inne i soldränkta tyger fick jag höra storyn om hur dom "lånat" vagnen på en station, för att den behövdes på fredsbevarande uppdrag ute i Europa, denna sommar och det uppdraget skulle jag ingå i ett tag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar