Sommaren -81 Akt IV

Jag hade en liten vikstol fastsatt bak på min ryggsäck, så den var perfekt att sätta sig på vid vägkanten, när jag försökte få lift. Oftast gick det så snabbt & lätt att jag aldrig ens hunnit vika ut den lilla stolen, men ibland kunde jag få vänta 20-30 minuter.

Det blev några olika bilar som jag åkte med genom det himmelska landskapet.

Jag såg fåraherdar och gamla män med sina kor med vandringsstavar och livsmärkta & vackra gamla kvinnor, brunbrända, rynkiga i som jag tyckte omoderna & färgglada kläder, nästan folkloristiska, som mjölkade korna på små pallar ute i det fria. Jag kände mig privilegierad som kunde flyta ovanpå på detta sätt och liksom betrakta andras hårda & strävsamma liv.

Den italienska långtradarchaffisen parkerade strax innan Mont Blanch tunneln.

Han hämtade ett gasolkök och matkorg & kylväska i en låda utanför hytten på passagerarsidan och kokade spagetti inne i hytten.

Det gick att vika ner som en bordskiva där på sidan om hytten, vid ena däcket och där satte vi oss på klaffstolar och åt pasta med tomatsås och bröd med salami och till efterrätt blev det vaniljpudding.

Vi hade lite svårt att konversera, men jag gjorde mitt bästa med miner & gester och stödord på alla tänkbara språk, som det kändes som, men det var väl nästan ett eget slags ihopkokat språk, men sånt funkar faktiskt riktigt bra.

Det kändes lite pirrigt med tunneln. Jag har väl ingen uttalad klaustrofobi, men det var ju en av världens längsta tunnlar på den tiden, med sina 11,6 km och obehagliga saker kan hända.

Det dog ju 39 personer där när en lastbil brann -99. Den fick stängas i 3 år.

Mitt minne säger mig att jag inte var rädd för fan själv på den tiden, eller att det känns så när jag tänker på vad jag utsatte mig för ibland, men jag var nog ändå lite småpirrigt orolig för både det ena & det andra lika förbaskat.

Vi tog oss genom och det var så härligt att se ljuset i slutet av tunneln, nästan som en nära döden upplevelse, och vi kom ut på den Italienska sidan som jag snart fann ännu vackrare...

Jag hoppade av en bit in i Italien, tackade för skjutsen, maten, sällskapet och hoppades att alla italienare skulle vara lika snälla som denna man, men så var det inte...

Jag liftade med många olika bilar; sjyssta och påflugna chaufförer avlöste varandra. Det var tröttande. Jag kände mig ledsen & vilse i pannkakan ibland och funderade på om det var värt besväret att resa på detta sätt.

Jag stod på mig, gav svar på tal. Blev riktigt förbannad ibland och visade mitt temperament som helt klart matchade deras.

Som tur & var så slapp jag möta nån riktig psykopat, så dom respekterade mig, min vilja och mina "NO" till deras "amoreförslag" utan övertramp, men vägen dit var pedagogisk, eller hetsig och definitivt lång, så det tog på mina krafter att skrika "IDIOTAS" och smälla till tafsande händer på mina lår.

Det fanns den andra sorten också. Den överbeskyddande, omhändertagande och faderliga varianten. Som bjöd på mat. Ville att jag skulle dricka mjölk istället för vin och som nästan såg lidande ut av oro när vi skulle ta adjö.

Det var vacker utsikt från bilarna och varmt så att jag höll på att krevera. Såg ju havet många långa sträckor och längtade efter ett dopp, men jag ville komma fram och betala min Tel Aviv- biljett och få den i min hand så fort som möjligt, innan pengarna tog slut, så jag pressade mitt liftande till maximum.

Genova, Parma, Bologna, Rimini, etc. passerade där utanför och det var vackert, vackrare, vackrast kändes det som där & då, medan mitt huvud bumpade mot rutan av värmeslag och möten som tagit på mina krafter rent mentalt...

Jag kom fram till Brindisi och den snälla lastbilschaffisen hittade skeppsbolaget som hade Tel Aviv som destination.

Jag hoppade upp i hans famn och gav honom en bamsekram, pussade på hans kinder av glädje och tacksamhet över att han lämnat mig ifred och inte varit den påflugna typen och av nån slags utmattad känsla att vara i hamn och att det var han som tog mig dit.

Han såg helt chockad & överrumplad ut, nästan lite rädd, så nu var det jag som skrämdes helt plötsligt!..

Jag fick min biljett, några liter vatten, bröd, salami, lite ost, frukt och hade då bara lite småslantar kvar.

Båten skulle gå kvällen efter, så jag planerade att sova på stranden den natten.

Nere på stranden fick jag mitt efterlängtande dopp, flera stycken faktiskt och solen sken och allt kändes som att det nog skulle ordna sig.

En italienare till slemmpropp dök upp och förstörde min dag.

Jag bad honom gå. Jag skrek åt honom att sticka, men idioten blottade sig istället.

Han såg heltänd ut på sig själv och äcklet vällde upp inom mig.

Jag tog mitt pick & pack och bytte sanddyna och fick vara ifred ett tag.

Jag fick syn på en zigenarfamilj som slagit läger en bit bort.

Barnen i 10-12 års åldern samlade snäckor och pappan, som det såg ut att vara, hamrade på en kopparkittel vid elden.

Dom hade två bilar, några tält och såg ut att vara en lite större familj.

Mamman rörde om i en gryta ovanför eldstaden.

Det kom som små pustar av kaffedoft ända fram till där jag satt, eller så var jag så sugen att det var ren inbillning, så när den heltända blodigeln dök upp för hundrade gången som det kändes, så plockade jag ihop mina saker, tog mod till mig och gick fram till sällskapet.

Jag blev hälsad välkommen och dom frågade om jag ville ha lite kaffe.

-"Si signora, grazie"! svarade jag.

Dom frågade var min familj var och min mamma. Dom blev upprörda över att jag var ensam och sa:"Restare con nostro famiglia"! "Io tue mamma ora"!..., alltså att jag skulle stanna med dem och att hon kunde vara min mamma från och med nu, på knagglig italienska.

Vi skrattade och kramades, tog i hand och sa våra namn när vi pekade på oss själva, så att en slags presentation kunde genomföras och språkliga barriärer överbryggas.

Jag vet inte vad jag tänkte just då, mer än att jag kommit undan den smöriga strandraggaren till dundernolla, fått kaffe och var väldigt fascinerad av zigenarfamiljen som var som tagna ur en bok eller film.

Det kändes overkligt, helt enkelt och när jag tänkte tacka för mig och gå, så blev det tvärstopp.

Dom hade menat allvar; jag skulle stanna där med dom och maten var ju snart klar!...