Liftarresan med Joakim- VII

Genom att vi hade en hel del lev, så tog vi tåget till Sofia.

En rätt grå och intetsägande huvudstad, inget i våran smak, så vi stannade bara några dagar och sen reste vi vidare på tummen.

Det blev lite kors & tvärs, för vi kom på att vi ville tillbaks till kusten och ner mot Turkiet.

Turkiet krävde också visum och det hade vi inte kirrat på hemmaplan, så vi fick inte passera. Jag försökte böna be övertala och tillslut försökte jag smita över gränsen, men det gick inte heller...

Vi satte in kompassen på Grekland och fick efter diverse flörtande långtradarchaffisar lift med en gentleman, en fransman i husbil.

Milén Budéw var hans namn och han handlade med kaffe och en massa annat mysko, som vi inte riktigt fick nåt grepp om, i Bulgarien och Jugoslavien.

Han skulle ner till Grekland och vidare över till Turkiet för att fylla på förråden, så vi fick haka på.

Joakim blev sjuk och sov mest där bak i bilen. Jag satt fram och övade på franska och följde nyfiket allt som passerade utanför vårt panoramafönster.

Jag kände mig sur på Joakim som valt att presentera sig som min vän istället för min man, så att alla kunde ragga, flörta och jobba sig till vanvett med amoreförslag trots att jag reste i hans sällskap. Hade ju räknat med att få slippa den där biten, så han kunde gott ligga där bak & må gruvligt ett tag...

Jag började drömma på franska. Pratade i sömnen: "Voulez vous dïner avec moi ce soir"?, "Est-ce possible fumer ici"? Kändes mysko till tusen, när dom andra sa att dom blivit väckta flera gånger av mitt surr, men hjärnan jobbade väl på högtryck med språket från högstadiet.

Vi kom ner mot Tessaloniki och medelhavet.

Milén plockade upp en affärsbekant, Ahmed från Algeriet, som skulle resa med oss. Han var trevlig och rymdes med lätthet i den stora husbilen.

Vi installerade oss på en camping vid havet, där vi kunde passa på och tvätta upp lite kläder, sola & bada, strosa och bara ha det skönt ett tag.

Jag fick syn på en tjej som inte kom upp på vattenskidorna och babblade på om hur haj jag var på det där minsann, så Joakim tyckte att jag skulle fråga om jag fick testa. Sagt & gjort. Det var inga problem, tvärtom. Dom tyckte det var kul att vi tog kontakt, så det var bara på med skidorna ute i vattnet och vinka när jag var redo.

Jo, pyttsan! Där åkte jag efter botten utan att kunna rikta dom förbaskade skidorna rätt väg och vägrade släppa i första taget. Prestige, kallas det visst.

Jag hade alger i håret och hade lika gärna kunnat spotta ut en fisk, när jag äntligen kom upp till ytan utan skidor på fötterna.

Jag sneglade på Joakim, som verkade generad å mina vägnar, men det ville jag inte ta in, så jag bad att få prova igen.

Andra gången gick det bättre, till allas lättnad.

Jag klev upp ur havet som en kaxig spännpropp, minst 2 dm längre, med näsan i vädret och sa: " Nu är det din tur"!

Att jag nästan drunknat på kuppen, låtsades jag inte om.

Milén undrade om vi ville följa med till Turkiet och i så fall så behövde vi ordna visum till oss båda.

Joakim avböjde till min stora besvikelse och sa att han kände sig slut och ville nog hem till Sverige och vila upp sig lite.

Själv, så kände jag inte alls att resan var tröttande, tvärtom och många äventyr låg framför mig så jag tackade gladeligen ja, med en sorgsen röst.

Mitt visum tog inte lång tid, så det var smärtsamt att så plötsligt ta förväl av Joakim.

Vi släppte av honom på tågstationen. Han hade fått nog av att lifta och skulle köpa biljett ända hem, så jag behövde inte oroa mig.

Det blev ingen sommarromans och inte heller ett gemensamt minne, utan den enes äventyr- den andres trauma, men så kan det gå...

Vi träffades efter 17-18 år och då kunde vi skratta tillsammans åt allt tokigt och berätta om våra olika hemresor för varandra, så bättre sent än aldrig ...