Efter några liftar till kom vi mitt i natten till en lite större stad.Där hoppade vi av vid stadens stora hotell, för nu hade vi fått nog av idioti, regn etc och var tröttare än nånsin förr.
I hotelltrappan lubbade en kackerlacka snabbt uppför och jag kände att det kanske inte var så lyxigt, som vi tänkt unna oss, ändå.
Kvinnan i receptionen stirrade avmätt på oss båda och sa: "Were do you come from; the forest, or what"?
-Ursäkta?.. tyckte vi och lutade oss över disken med armbågarna.
Receptionisten pekade på våra hår, så att vi vände oss mot varandra för att liksom spegla oss i varandra. Synen vi fick se i den ljusa hotellfoajen går knappt att beskriva.
Det satt fast stickor och strån i våra tjocktröjor och våra långa lockiga & trassliga hår, vi hade svarta lortränder på våra nakna ben, som jag inte kan säga vars dom kom ifrån annat än kanske från skitiga förarhytter och Jocke med sina håriga nakna ben som i kortkort.
När vi stod där som förundrade av varandra, så trillade det ner en snigel från mitt hår på receptionsdisken. Vi bröt ut i ett befriande skratt.
Receptionisten däremot skrattade inte, utan såg väldigt sammanbiten och ointresserad, närmast äcklad ut och sa snabbt som svar på vår tidigare fråga att: "We have no room; sorry"! "Please try another hotell"!, och vände sig snabbt om.
Vi hasade oss molokna och mycket motvilligt och väldigt vilsna ut mot utgången igen.
Det var fortfarande natt ute, inget såg öppet ut och vi var kollosalt hungriga.
Vi gick gata upp och gata ner och inte en själ mötte vi.
Katter jamade, slogs och välte soptunnor och allt var väldigt ödsligt.
I en korsning stannade en gul postbil och mannen insisterade på att vi snabbt som tusan klev in i lastutrymmet. Han gestikulerade och kunde några ord på engelska öppnade dörrarna där bak och knuffade nästan in oss. Joakim var arg och rädd, där bak i bilen för allt hade gått så snabbt, vi var så förvirrade i vårt trötta och hungriga tillstånd, så vi hade varit lätta att manipulera. Postbilen hade inga fönster där bak, så vi kände oss närmast kidnappade. Bilen svängde & krängde, bromsade in och gasade på om vartannat. Han stannade på några ställen och lämnade post förmodade vi. Sen bromsade han in och släppte in ytterligare ett par personer där bak. Vi fattade verkligen noll, men tillslut blev vi avsläppta vi samma hotell som vi varit på från början.
Vi hade inget annat val än att gå in igen och Joakim var övertygad om att han skulle fixa det här nu, för nu fick det vara nog.
Han lockade receptionisten med dollar och då fanns det helt plötsligt ett ledigt rum.
Rummet var okej förutom kackerlackorna, men efter en skön dusch så svimmade vi i princip i samma minut som vi lagt oss, så det fick vara hur det ville med dom där kackerlackorna; vi orkade då inte bry oss.
Vi liftade vidare från staden dagen efter. Vi hade nämligen sprungit in och ut ur affärer som inte hade några vettiga varor. Inte en korv, inte ett köttstycke hängde hos slaktarn. Inte något som överhuvudtaget liknade mat gick att hitta och dom flesta hyllor var totalt tomma på varor. Jag blev väldigt arg och fattade ingenting. Hade ju inte en aning om att det var så fattigt i ett europeiskt land. Och just då, mitt i hungern, så reagerade jag med ilska och förtret över situationen. Tänkte egoistiskt och turistiskt och tänkte inte alls då i den stunden på alla dom som bor och lever där och har det som norm.
Kexchoklad var allt vi kom över och just dom verkade finnas i överflöd. Energi var det i alla fall, så det fick duga för tillfället.
Snacka om att var bortskämd, men jag visste inte bättre...
Vi fick lift med gamla rostiga bilar, som tagna ur 50-talsfilmer och med hästekipage som det kryllade av, mer än av bilar, där i Rumänien och en del lastbilar.
I en stad satte jag ut tummen mitt i centrum bara för skoj skull och prrrroooo hördes när ett skrotlass bakom två hästar stannade in nästan vid mina fötter.
Två zigenare satt på kuskbänken och den ena sov faktiskt, med huvudet lite snett på sidan mot axeln på den andre. Den styrande knuffade till den andre och gav order om assistans, så den nyss sovande skuttade vigt ner och tog av sig sin skinnkavaj och la upp den på några mjukare skrotsaker och hjälpte mig sen snabbt upp på vagnen. Joakim var strax bakom och också snabbt uppe på hästsläpet, för vi förstod att vi inte kunde bromsa upp stadstrafiken.
Vi kom iväg i lätt trav.
Dom vände sig om och undrade som gentlemen om allt var till belåtenhet och "Oh yes" sa vi mycket fnittrigt och lyckligt. This is life, vad väl ungefär vad vi båda tänkte, skulle jag tro. Och som om inte allt redan var en saga, så vände dom sig om och pekade på en pub och höjde ett osynligt glas till munnen som i en pantomim, medan dom nickade jakande åt sin egna idé. Vi nickade tillbaks utan att förstå mer än att dom undrade om vi var törstiga.
Helt plötsligt och mitt i farten hoppade den ena av och sprang in på en pub och kom snabbt ut igen med en ölsejdel i vardera hand som han överräckte till mig och Jocke. Hästen skrittade sakta, så han hoppade på igen.
Vid nästa pub gjorde han likadant och köpte varsin till sig och kusken. Väldigt udda och fantastisk händelse tyckte vi båda.
Vi satt där bak och skålade fram mot dom båda snälla männen och riktigt mös av alla otroligt spejsade intryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar