Liftarresan med Joakim - Akt II

Vi klev ut på Budapest perrong. Solen sken och allt kändes spännande och bra.

Vi letade upp närmaste camping där vi hyrde hängmattor. Det var det billigaste alternativet och som dessutom kändes väldigt luffar-romantiskt.

Det som var väldigt störande, men ändå häpnadsväckande var att Carola Häggkvist spelades i campingens högtalare, som satt i lite träd, här & där.

På kvällen kunde jag knappt somna för alla grodor som kväkte & kvackade i den närliggande ån och för att inte tala om alla jädrans gräshoppor som lät lät hur högt som helst och i massupplaga.

Det kan vara mysigt, speciellt om man får bestämma själv när dom ska tystna, så redan efter första natten var jag rätt less på stället.

Jag tog reda på att det fanns en ranch utanför stan, där man kunde få rida, så jag ville så klart dit. Joakim var inte så peppad på det, utan ville hellre stanna på campingen och hyra en kanot. Vackra Donau låg alldeles intill och skulle vara spännande att paddla nedför eller uppför, tyckte han. Han kunde följa mig som dagsutflykt och leta upp ranchen, så det bar av med buss en bit och resten på tummen.

Framme på ranchen syntes inte en enda människa till, så jag gick och knackade på i det lilla huset på samma gård.

Joakim tyckte att det kändes lite olustigt, så han väntade nere i backen, på baksidan.

En underbar liten herre kom och öppnade och bjöd mig att stiga in.

Gibor Trancy presenterade han sig som och frågade om det kunde smaka med en wiskey.

Jag var inte sen med att tacka ja, så han erbjöd mig att slå mig ner där i salongen och att förklara mitt ärende.

Visst, det skulle gå hur bra som helst att få rida hos honom. Det var hans ranch och han berättade om hur han varit kavallerist i ryska vinterkriget och hur han varit i Alaska och jagat björn och andra djur och en hel massa andra äventyr han varit på i yngre dar, när det knackade på dörren. Utanför stod Joakim och undrade lite försynt om en svenska vid namn Cathrine hade varit här, medan han sträckte på sig och försökte kika över lite stressat över Gibors axel.

Gubben Gibor var inte heller sen med att bjuda in Joakim, så han kom raskt tillbaks med honom in i finrummet och frågade om det var min vän.

-Yes, sa jag.

Han var lite undrande över varför han hade väntat utanför, hela denna långa stund och jag som faktiskt av bara farten hade glömt bort Jocke, blev lite generad.

Gubben Gibor dunkade mig i ryggen och sa: "Well we take one more wiskey; what do you say? And cherry for the ladys, sa han och nickade retsamt mot Jocke.

Jag blev kvar där på ranchen ett par soliga dar. Mockade i stallet och red hela dagar. Ljuvligt, måste jag säga.

Jag fick ett eget gästrum hos Gibor och allt var trevligt & trivsamt, förutom det nattliga krafsandet i väggarna och trippandet på golvet av en hel släkt med husmöss på nätterna, men det är smällar man får ta.

Det var ett kärt återseende för oss, när vi hittade varandra där på stationen som vi tidigare bestämt, efter att ha spenderat lite tid på varsitt håll.

Efter ett par dagar i vackra Budapest, bland schackspelare, kärlekspar som i Paris, konstmuseum, gulasch, ungersk salami och andra delikatesser och mysiga små krogar med gipsymusic, så reste vi vidare ner mot Rumänien.