Liftarresan med Joakim - Akt I

En lång historia...

Jag liftade runt i Europa mycket på den tiden jag inte var rädd för nåt eller nån och definitivt inte för fan själv!

En av turerna gjorde jag sällskap med en vän.

Jag tyckte nog ändå, måste jag erkänna, att det skulle bli rätt tryggt med en kille i mitt sällskap, så kanske jag kunde slippa alla "amoretyper" och deras eviga flörtande, men hur fel jag hade visste jag ju inte då...

Vi gav oss iväg i början av juni, Joakim & jag, med Polen som första destination.

Det var inga problem att få lift där, dom var så hjälpsamma så. Gästvänliga till tusen. Bjöd hem oss på mat och ibland blev vi erbjudna att stanna över natten.

Vi fick ganska dåligt samvete när dom var så fattiga och ändå bjöd så stort, men det hade varit fräckt & oförskämt att tacka nej.

Väl framme i Warzawa, hyrde vi ett rum privat och slog på stort och gick på teater på kvällen.

Pjäsen var väl halvbra, men det var inte mycket vi förstod, så vi valde att avsluta kvällen på ett discotek för att slå klackarna i taket.

Ja, klackarna dom hade jag användning av, för jag satte faktiskt klacken i baken på dörrvakten som tyckte att jag hade fått nog av förfriskningar för kvällen.

Jocke blev vansinnig och skällde som en bandhund medan han proppade i sig koltabletter som gjorde hela hans mun inklusive tänder lika svarta som själva tabletten.

Han sa: "Du kan inte vara klok; det försvinner ju folk i dom här länderna"!

Jag garvade och pekade på hans mun till svar och var inte direkt i läge att ta in något seriöst.

Det skulle sen visa sig att det skulle bli hans ständiga "nr:one- fras" under vår resa, vad det gällde mig.

Inte kul, med tanke på att jag var hemligt förälskad i killen och hade förhoppningar om att det kanske kunde bli vi under resans gång.

Dagen efter tänkte vi att vi skulle varva liftandet med lite tågluffande, av ren bekvämlighet,så vi löste biljetter till Budapest.

Dessutom ville vi lägga lite nordligare trakter bakom oss på fortast möjliga sätt.

Vi satt där på tåget och skålade i wiborowa, spelade poker, åt ur en matsäck, pratade med lite folk och hade det hur trevligt som helst. Tjeckoslovakien passerade revy utanför vårt fönster. Lite synd att skippa Prag, tyckte vi allt, men nu var det bara till att kompromissa och då kändes det nog ändå värt att prioritera solen och syd.

Plötsligt, liksom mitt i festen, när vi fått trevligt sällskap och allt, så stannade tåget med skrikande bromsar.

-Vad är det frågan om, undrade vi båda i kör?

-Station, STATION,customs, paper, passport, försökte vårt sällskap förklara.

-Jaha, men det bekommer väl inte oss, tyckte vi båda och tittade med ryckande axlar, höjda ögonbryn och skakande huvuden, på varandra och var ovanligt nog otroligt överens.

Utanför vårt kupéfönster kryllade det av vakter i alla varianter. Det var tågstationsvakter & kontrollanter, tullvakter, tågpersonal, samt poliser.

En vakt från tåget eller tullen, kom in i vår kupé och ville se på våra pass. Han blev tydligen inte nöjd med vad han såg, för han tog våra pass med sig och gick iväg.

Vi blev lite stressade, mest Joakim, men vi återgick ändå till vårt ouppklarade pokerparti och skålade snabbt med det som fanns kvar i glasen, för vi ansåg väl att vi inte kunde påverka situationen nämnvärt.

Mannen som tog våra pass återkom och gestikulerade och pratade med brysk röst till oss på nåt språk vi inte förstod. Han visade i gester att vi skulle följa med, vilket vi gjorde lite motsträvigt och med en hel del uppkäftigt ifrågasättande.

Vi fördes in i en liten tegelbyggnad invid stationen, femtio meter från tågrälsen.

Där satt en man vid ett skrivbord och tittade i våra pass och frågade om saker på ett annat språk. Saker vi inte förstod.

Jag skakade på huvudet och sa: "take it on english, please"!

-Why you go Budapest?, frågade mannen.

-Tourist, svarade jag och pekade på min visumstämpel i passet, medan Jocke höll sig i bakgrunden.

Medan vi satt där kom en annan man ur personalen in med en liten stationsvagn med våra ryggsäckar och andra tillhörigheter på.

Jag fick spunk, reste mig snabbt upp och började skrika & gorma på både engelska och svenska, att:"vad är det här"..."whats going on".."whats the fucking problem".. Jag tittade ut genom det spröjsade dörrfönstret och fick se att en stins stod beredd att vinka av vårt tåg, så jag slet åt mig min ryggsäck, skek åt Jocke att haka på och lubbade allt vad jag förmådde fram till tåget och hoppade på i farten. Det hade precis startat.

Jag öppnade vagnsdörren, gjorde honnör åt dom som stod och gapade nere på marken och klev in.

Jag hann tänka att mig styr ni inte över, innan tåget pallnitade med nödbromsarna.

Jag höll på att flyga omkull, var arg som ett bi och hade just börjat fundera på att Jocke stod bland den stirrade skaran på perongen ...

Jag blev avsläpad mot min vilja från tåget och blev i princip inburen, i samma byggnad igen. Jag bet, klöste, sparkade och skrek:"sieg hail", som en galning.

Joakim gick runt därinne och skrek att jag inte var riktigt riktig och att jag skulle för fan fatta att det försvinner folk i dessa länder och att vi kunde sluta som skjutna och nergrävda där i ingenmansland mellan gränserna och att för fan ingen skulle komma på att det var där vi var. Han stångade sitt huvud flera gånger mot den hårda väggen och då blev jag rädd. Tyckte att det såg olustigt ut. Det såg verkligen ut att göra ont och dessutom såg det väldigt utflippat och halvpsykotiskt ut. Som om han själv skrek efter att bli avrättad, om det nu var så det kunde gå till...

Jag bad honom sluta och sa att jag inte skulle göra så här mer och att jag lovade att ingen skulle försvinna, varken han eller jag och att allt skulle ordna sig, men att han borde hålla med om att den här situationen var orättvis, full av maktmissbruk och jävligt irriterande.

Vi blev utan förklaring, satta på ett tåg i motsatt riktning, alltså åter till Warzawa.

Trötta, missmodiga och lortiga klev vi in på centralstationen och pratade med en biljettförsäljare. Den snälla och förstående kvinnan kunde inte heller förklara varför det blivit som det blev. Hon gav oss nya biljetter till samma destination, med dagens datum och med avgång om nån timma, men inte utan att säga att vi borde rannsaka oss själva för det inträffade.

Vi höll oss nyktra och passerade samma gränsstation utan problem.

Det som hänt kvällen innan kändes väldigt främmande och far away....