Varför ska man minnas?...(och lite jantelag..)

Många har frågat mig varför jag sitter här och skriver om mina gamla resor och det kan man ju fundera på...?

För det första så tänkte jag alltid att "fan vad coolt, det här måste jag skriva om en vacker dag"!...

Men det blev aldrig.

Livet körde på i hundratjugu, med nya intryck och upplevelser som skulle sorteras hela tiden och det blev aldrig lugnt nog för en reflektion över mina gamla resor.

Visst har det hänt att jag dragit historier från dem vid olika tillfällen och då har andra sagt att "du borde skriva om detta", men till slut blev dom förlegade och otydliga och föll ner i nån slags källare.

Man säger: "Se inte bakåt, se framåt", "Fastna inte i gamla minnen, utan gör plats för nya", etc och visst kan nostalgi uppfattas som sentimentalt, patetiskt och självupptaget.

Det tillhör slutet av livet, att sitta där på ålderns höst och summera.

Men tänk om man får alzheimers?...

Dessutom kryper minnet omärkligt iväg med ens historier för varje år som går, tills dom framstår som rena fablerna och man inte vet om man ska tro på dom ens själv, längre.

Någon kanske upplever det förmätet av mig att sitta här och skriva "mina memoarer", när jag inte ens är känd, men jag vet inte: Finns det såna regler?...eller är det jantelagen som gör sig påmind?..., och vad skrivs det om? Jo, om allt mellan himmel och jord, så varför skulle inte jag kunna sitta här och skriva om just detta, när det nu gör mig så lycklig att plocka fram mina bravader i dagsljus, ett halvt liv senare?...

Kanske jag har för mycket tid i ensamhet här i min arbetslöshet helt enkelt, eller en existentiell kris, nån åldersnoja, lite (obefogad) dödsångest, men "so what"?, det tar man sig tids nog ur och går vidare.

Kanske man blir mer kompis med sin position i livet när man erkänner för sig själv hur saker egentligen känns och sen går vidare med en lite mer adekvat och accepterande uppfattning om hur landet ligger...Maybe?..

Kanske jag alltid varit en outsider som velat bli accepterad som en insider och att det är därför som jag överhuvudtaget bryr mig om vad folk tror, tycker och tänker?...

Nu är det i alla fall så med dessa nya sociala medier, att jantelagen kan slänga sig i väggen, för det skryts för fulla muggar både på "bloggar" och facebook och det upplever jag bara som humoristiskt, friskt och störthärligt!

(Visst har jag retat mig på uppdateringar som bara speglar framgångar och att dom verkar ytliga & klämchecka, utopiska & förvrängda, eller dom lutherska, där man berättar hur duktig & strävsam man är eller dom överlägset diviga & skrytsamma, där alla verkar så förbaskat lyckliga och att dom har allt dom kan önska sig i sin hand där på golfbanan, NÄR MAN SJÄLV ÄR INAKTIV OCH LIVET FYLLT AV PROBLEM! Så då är det bara att konstatera att man ramlat ner i ett svart hål av missnöje och det går alltid över när:

Man inser att man drabbats av den ohälsosamma avunden!...

...och detta inlägg hör egentligen inte hemma här, så det får jag spinna vidare på en annan gång! :)

Jag är i alla fall glad över hur allt har öppnat sig och fallit på plats runt minnesprocessen, som många gånger har gett mig en jädrans huvudvärk och gjort mig förvirrad & disträ, så det var i grevens tid jag fångade in dåtiden.

En sak som förbryllar mig är att det inte ska gå att minnas sommaren -82 och den resan, men rent statistiskt så kanske det är den procenten som ska falla bort jävlart totalt från hjärnans utrymmen.

Jag ska ge den resan ett försök att flyta upp till ytan, men det känns som ett krävande arbete och jag ställer mig frågan "är det värt det"?

Jag får väl svaret efter hand, men jag känner att jag blir lite arg över att inte kunna minnas:

Då känner jag mig gammal!

Så vi är alla olika och ser på saker och ting på olika sätt och vem som har rätt, det vet inte jag!...

Idag reser alla kors och tvärs över jorden och ibland över dagen, så mina resor är inte så speciella längre ur den vinkeln, men eftersom jag liftade så tycker jag själv att dom fortfarande har sin speciella charm och till min stora glädje, så har jag några trogna läsare.

Det finns inte, vad jag då vet, så mycket skrivet om liftare och deras äventyr.

Jag tar tacksamt emot förslag på litteratur i ämnet, både fabler och biografier, eftersom ämnet intresserar mig.

Så skriv gärna tips på författare och boktitlar under detta inlägg!

Jag tror på att blanda livet med då och nu och att en människa utan historia inte är något jag vill vara. Jag vill se framåt med mitt förflutna flätat som en stomme av styrka, från tidigare segrar och nederlag utan att skryta eller skämmas och lämna dörren på vid gavel för nya äventyr, för än har jag inte funnit det jag söker...