Sommaren -81 Akt VII

Jag släpptes av på en utfart till Autobahn med en liten matsäck som killens snälla mor gjort i ordning åt mig från cocktailpartyt och liftade vidare norrut.

Jag var less på "amoretyper" och trodde att jag kommit tillräckligt långt norrut för att slippa dem, men ack vad jag bedrog mig!

Rena rama fördomen att dom skulle stanna kvar vid medelhavet...

Det var bara utbytt till "Ich liebe dich" nu...

Så när en tysk man la sin hand på mitt lår och uttalade frasen så small det av i skallen på mig. Jag gallskrek: "Stoppen now"! "Halt"!

Han svängde chockat in mot väggrenen. Jag klev ur bilen. Han sträckte sig över passagerar sätet och sa mer "Ich liebe dich-grejer", så jag blev så arg, så jag smällde igen bildörren utan att hinna se att han hade fingrarna i vägen, så "pang" vad ont det måste ha gjort!...

Jag mascherade iväg med dåligt samvete, men tyckte samtidigt att han fick skylla sig själv.

Var så less på alla män som trodde att man stod och liftade för att bjuda ut sig och bli uppraggad; jävla schablonbild!

Jag började lifta igen och då kom han i full fart och siktade på mig med bilen, så jag fick kasta mig i diket för att inte bli överkörd.

Det var nära ögat.

Jag kände riktigt vinddraget från bilen, så det var millimetrar...

Jag fick lift med en lastbil som skulle köra genom Östtyskland för snabb av och pålastning av nån frakt och sen ut i Västtyskland igen och då kom jag att tänka på rökbiten jag hade med mig.

Jag blev alldeles svettig, men det var försent att ångra sig och hoppa av.

Funderade på att kasta ut det genom fönstret, men det kändes inte heller bra...

Arton magsår senare, som det kändes, så promenerade jag av färjan i Helsingborg barfota.

Vandrarkängorna hade blivit kvar i en långtradare i Italien, som jag fick kasta mig ut ifrån av bara farten och mina sandaler hade gått sönder och blivit obrukbara, så dem hade jag slängt.

Där blev jag stoppad. En hund luktade på min ryggsäck och signalerade tydligen att här fanns det nåt.

Jag fick följa med in i tullhuset och blev visiterad av en kvinnlig polis. Hon var långt ifrån nöjd, så jag fick klä av mig naken bakom ett draperi. Hon gick igenom mina kläder och kände på varenda söm.

Jag brydde mig inte ett dugg om det, förutom känslan av förnedring, men det är smällar man får ta, men när hon riktade sitt intresse på min ryggsäck, så blev jag nervös.

Hon lyfte upp dom smutsiga ihoprullade jeansen, nästan försiktigt och koncentrerade sitt intresse på vad som fanns i botten av ryggsäcken.

Hon letade ett tag och det kändes som en evighet för mig. Som tur och var så tog hon aldrig in hunden där, så hon var tvungen att motvilligt ge sig tillslut utan att ha gjort något fynd eller funnit något att beslagta.

Hon sa: "Nu kom du billigt undan, va"?

Hon visste, men hade inte tid med en sån småsmugglare som mig, för det fanns större fiskar där ute som hon behövde fokusera sin uppmärksamhet på.

Jag höll på att ramla ihop när jag äntligen fick gå där ifrån.

När spänningarna släppte var det som om luften gick ur mig.

Det var ju inte mycket jag hade och det hade garanterat inte gett mer än böter, men jag orkade inte med proceduren som det medfört med polisförhör, utdragen hemresa, orolig mamma etc.

Jag tänkte på att det enklaste och mest självklara uppfattas som det minst troliga många gånger, eftersom polisen aldrig ens rullat ut dom översta jeansen, utan börjat på par nr. 2 och det var ju i dom översta jeansen som den lilla haschbiten låg, i en liten söt ask i framfickan...

Jag liftade upp till Stockholm och kände att "nu får det vara nog"!

Jag var trött, smutsig, pank, stressad att få komma hem och hade ont i fötterna till tusen, så jag liftade till Bromma och flög hem på 100-lappen.

Där var det polisdrive och kontroller till tusen, men jag klarade mig där också mot alla odds, som den barfotade hippie jag var.

Och jag luktade så illa att jag fick be min medpassagerare om ursäkt och det har jag skönt nog sluppit vara med om varken förr eller senare.

Morsan som stod och grät på Fahlmark höll för näsan i bilen och ville nästan avlusa mig när vi kom hem.

Min styvfar blev lite deppad över kängorna som jag fått av honom gått förlorade, men tyckte att det viktigaste var att jag kom hem helskinnad och med livet i behåll.

Jag hällde ut ryggsäcken på köksgolvet för att stoppa kläderna i tvätten och lämnade min lilla ask framme.

När jag kom tillbaka så var den tom.

Jag tittade på min styvfar som tittade tillbaka. Jag frågade vart det som varit i hade tagit vägen och han svarade: "Det var ju bara nåt skräp, så jag kastade ut det i buskarna på baksidan"...

Sommaren -81 Akt VI

Papa Caldaras stannade kvar på baren och vägrade ta avsked, men han hade skickat hälsning att mina kläder skulle lämnas igen och att pengarna från biljetten skulle återlämnas och det var inget jag räknat med.

Mina kläder som jag tvättat i ett vattendrag på ett av våra campingställen, kändes plötsligt ovana.

Jag hade trivts i alla lager av volangkjolar, med mina jesussandaler och nån kvinnlig topp till, trots att jag varken förr eller senare gått i sådana kläder.

Fortfarande idag så ser jag på romer med glädjens igenkännande och känslan att jag varit en av dem ett kort tag i mitt liv, fast det inte syns.

Jag fick kramar och lyckönskningar lite motvilligt av mamman och systrarna och gav mig fort av innan något skulle gå snett.

Jag grät tyst & diskret i bilarna i flera timmar nästan oavbruten, för rent känslomässigt så hade familjen ätit sig in i mitt hjärta och tydligen jag också i deras, mer än vad som var nyttigt med tanke på att vi inte kunde fortsätta våra liv tillsammans.

Jag blev bjuden på röka och tackade ja till alla som hade, för jag ville fly lite från allt som kändes jobbigt.

Jag blev så stenad så jag fattade precis noll om vägarna runt Rom. Min inbyggda kompass blev totalt utslagen.

Jag trodde nämligen att Rom var massor med mil norrut, så jag sa "direction Roma" när jag skulle hoppa in i en bil, men då pekade dom söderut och jag som missförstod allt sa: "gratzie" och sprang över körbanan, klättrade över vägräcken och började lifta i motsatt riktning och så där höll det på ett tag innan det gick upp ett liljeholmens för mig, att jag liftade i cirklar.

Två killar, i 20-25 års-åldern, plockade upp mig och körde ut på en skogsväg.

Dom talade med varandra lite lågmält på italienska som jag inte förstod och utan att försöka delge mig något av planerna på det impulsiva stoppet ute i buschen.

Jag blev väldigt skraj, kände paniken växa, men visade inget, utan gick iväg och letade damernas bakom en buske, som om det var perfekt att dom tagit mig dit.

Sa nog också: "Perfecto, gratzie"!

Dom pratade med varandra och gestikulerade och jag var beredd på att något obehagligt skulle hända.

Jag fick en blixtidé och sa: "La notte, discoteca, tu,tu e io amigos look for signorinas, okey"?...

Killarna tittade på mig och på varandra, sen blev det en jädrans fart...

In i bilen, iväg med en rivare och han som satt i framsätet framför sneglade på mig med avsky i blicken och lutade sig lite extra framåt, liksom bort från mig.

Chauffören pallnitade och han på passagerarsidan slet upp min dörr där bak, kastade ut min ryggsäck, halverst i diket, så jag klev ur bilen och utan ett ljud drog dom iväg i ett dammoln.

Jag stod kvar där en stund innan skrattet bubblade upp inom mig. Jag kunde knappt sluta. Var nog lite chockad över hur allt vänt i en handvändning. Att min rädsla för dem så snabbt byttes till deras avståndstagande från mig och att jag egentligen inte hade fattat något, utan bara haft en obehagskänsla, som en föraning och också känslan av att jag inte tyckte om dem.

Jag kände mig konstigt nog stärkt av händelsen. Som att jag kunde besegra alla farliga situationer och att inget hemskt någonsin skulle komma att hända mig så länge jag körde denna galna stil med oväntade ess i ärmen i möte med oberäkneliga typer.

Jag liftade vidare. Fick lift med en ung antikvitetshandlare som bodde i Milano.

Vi kom bra överens och hade massor att prata om, så jag tackade ja till inbjudan att stanna hos honom några dagar.

Jag passade på och lånade telefonen och ringde hem till Sverige och morsan.

Jag hade ringt en gång tidigare när jag var med familjen Caldaras, men det var nog lite för lite uppdatering för henne, så hon höll på att tuppa av av oro och ville posta pengar åt mig, men det kändes komplicerat och tidskrävande, så jag tackade, men sa att jag nog klarade mig.

Jag tänker på hur mycket man kan höras idag genom mobiltelefoner, så det måste ha varit oroligt för henne där & då...

Från det ena till det andra, så hade vi det trevligt och han visade mig runt på en massa sevärt.

Vi besökte antikaffärerna vid kanalen och han hejade på sina affärsbekanta och snackade lite business, medan jag hade massor att fönstershoppa och bara njuta av att få se.

Vi for på picknick i ett grönområde och träffade en massa av hans vänner.

Det var tydligen vanligt att röka på där & då, i alla fall i hans kretsar, så mitt bolmade fortsatte. Jag köpte en egen bit som jag ville ta med mig hem, utan tanke på hur jag komplicerade resandet för mig själv och vilken extra rädsla vid gränserna & tullarna det skulle bli.

Vi bytte adresser och lovade att höras som man oftast gör, men hör & häpnad så dök han upp oförhappandes 2 månader senare hos morsan och det gjorde mig väldigt förvånad när hon ringde och sa: "Du, det har alldeles nyss varit en italienare här och frågat efter dig, så jag gav honom din nya adress, så han dyker nog strax upp". "Du har det väl städat"?... Speciellt eftersom han kört en nästintill antik motorcykel hela vägen från Milano till Skellefteå och som han sen bara lämnade och tog tåget hem, men det är en annan story...

Jag reste vidare norrut, genom Österrike, upp till Tyskland.

Där började jag må riktigt dåligt. Fick nån mindre haschpsykos, skulle jag tro.

Tyckte att jag hörde vad folk inne i bilarna som svischade förbi i 120 km/h sa och att jag skulle komma att sluta i en svart sopsäck, mördad i nåt dike.

Jag tog mig samman så gott jag kunde, men upplevde att skillnaden mellan verkligheten och en psykos var minimal, eftersom jag fick lift med en gammal tysk ambulans som inte längre var i bruk utan kördes privat.

Det var tre killar, bara lite äldre än jag själv, som var på väg till den enes föräldrar.

Killens pappa fyllde år och dom undrade om jag ville med och fika lite, så kunde dom ge mig skjuts lite längre norrut sen.

Jag tackade ja...

Jag trodde alltså att det var ett mindre kalas, men oj vad jag bedrog mig.

Vi krånglade oss fram med ambulansen på tjusigare & tjusigare områden där villorna bara blev vräkigare & vräkigare.

Tillslut var vi framme på gatan som kryllade av parkerade bilar.

Jag kände att det vände sig i magen på mig och jag funderade på om detta var rätt ställe att stanna och fika på. Jag var ju för tusan inte inbjuden!

Jag blev lite osäker, men då la bara killen som var sonen i huset sin arm runt min midja och förde mig med övertygande steg mot villaentrén.

Det var smockfullt med folk som gick runt med cocktails och minglade i huset och på baksidan fanns swimmingpool.

Killen drog med mig fram till fadern som jag tog i hand och gratulerade och så var jag hips vips en legal gäst på cocktailparty med skratt, dovt surr, mingel och tilltugg.

Jag kände mig fånig i alla fall och började studera mig själv... Jesussandaler??? när alla andra hade high heels. Smutsiga, trasiga, lappade & broderade jeans??? när alla hade smoking & långklänning.

Jag lånade badrummet och försökte fixa till mig så gott det gick...

Killarna rökte också på.

Det var som om alla som rökte på i Europa plockade upp mig just på denna sträcka och min inbjudan tror jag var sonens protest till sina som han kanske tyckte lite "brackiga" föräldrar, för han verkade helnöjd över mitt besök där.

Det fanns mycket gott att äta och jag kände mig rätt svulten, så rena rama matfrosseriet bröt ut...

Jag började slappna av och allt kändes som i en film, så jag fann nån slags distans till känslan av att vara malplacerad och började trivas, så jag satte också igång och minglade.

Jag vet inte hur jag bar mig åt, men jag fick en del att skratta och tycka om mig, trots svåra språk- och klassbarriärer.

Efter några timmar hoppade vi mätta & belåtna in i ambulansen och körde iväg.

Bort från dom fina villorna och ut på vägarna igen...

Sommaren -81 Akt V

Maten var ljuvlig. En stor gryta med kokt kyckling, potatis, paprika, lök och andra rotfrukter, som dom kallade ciorba de pui och på en assiett vid sidan om; saltade tomater med lök och pain rich. Vad vi drack till förutom vatten på flaska, minns jag inte, men det var aldrig en droppe alkohol.

Det godaste kaffet ever blev det alltid efter den sena middagen, för kaffebönorna maldes i en gammeldags handjagare till kaffekvarn, så det tog lite tid men det fanns ingen brådska i familjens sätt att leva och kokades i lite högre kanna på eldstaden, som allt annat.

Jag blev inbjuden att sova i kvinnornas tält, för det var ordning & reda på torpet.

Det var mamman: Mama Caldaras, en 12-årig dotter: Marina, och den äldre dottern: Rosa, på 22 år och jag som snabbt fick namnet: Katarina.

I det andra tältet sov Papa Caldaras och tre bröder. Aurelius som var 10 år, Valentino som var 17 år som jag, och Rufus, den äldste av bröderna som var 20 år.

Familjen var uppe med tuppen. Det var mycket som skulle göras på förmiddagarna och eftermiddagarna var ofta lugna, gick nästan i ultrarapid.

Denna morgon tilldelades jag nya kläder. Kjolar & blusar.

-Agh,agh!, sa Marina och skakade på sitt huvud, rynkade på näsan, vickade sitt pekfinger fram & åter innan hon pekade på mina älskade hippiejeans och att jag skulle byta om till anständiga kläder, enligt deras tradition.

Mina kläder beslagstogs och jag fick mitt hår flätat.

Marina flätade in ett band med små silverhängen i vardera fläta, såg rätt fint ut faktiskt.

Dom var väldigt pryda och jag instruerades i kjolföring och hur jag skulle sitta med kjolarna och sätta fast en flik under låret, så att det blev som en byxkjol i sittande läge.

Toalettbesök gjordes i sällskap och vi promenerade hur långt ut i bushen som helst.

Bada i bikini gick inte an, utan det var bara att acceptera familjens normer, så det vadades i lyfta kjolar annars fick man gömma sig på nån enslig strand eller ta ett dopp nattetid.

Jag blev alltså kvar hos dom...

Min biljett lämnade vi in dagen efter och vi fick pengarna tillbaka. Pappan tog hand om dem, i egenskap av familjens överhuvud.

Vi reste runt i Italien i tre veckor och slog läger över en natt, eller som på andra ställen, ett par, beroende på om vi blev bortschasade av polis eller om platsen var ogynnsam på annat sätt, tex ekonomiskt eller inte fin helt enkelt, för det hände att vi campade invid motorleden när det började bli sent... på ställen som mest liknade en soptipp, så på sådana ville vi inte bli kvar...

Vi reste lite kors & tvärs. Jag minns inte vad alla ställen hette, men jag minns dalarna i det brända, smala inlandet och hur omodernt allt syntes mig där och hur nära havet vägarna vid kusten gick.

Vi slog läger vid havet ovanför Napoli; vackert till tusen och mycket modernare än inlandet pga turismen, men norra Italien är ändå en klass för sig!

Jag tyckte att det var som om Italien var flera länder pga skillnaderna mellan dom olika regionerna.

Vi roade oss med TV-tittande vissa kvällar.

Dom satte upp en liten 12 volts-Tv, typ husvagnsmodell, på motorhuven, med bordsantenn på och kopplade strömmen från bilbatteriet, så där låg vi i våra tältöppningar och skrattade åt saker tillsammans, för skrattet är universellt och överbryggbart...

Dom sålde saker i städer & samhällen. Kopparkittlar, kaffepannor och annat som pappan tillverkade och lite annat smått & gott.

Jag tror att dom tiggde lite för att utöka hushållskassan och att dom skämdes över det och att det var därför som jag lämnades kvar med någon vid lägret dom flesta dagar som dom åkte in till civilisationen.

Utgifterna för bensin & mat kan orimligt ha täckts med lite torgförsäljning, så jag skyddades nog från insyn som kunde leda till bekymmer & frågor, både för dem och mig.

Visst hände det att jag fick följa med, men då blev det problem, i alla fall en gång när polisen stoppade oss..

Polisen kollade ofta våra pass och blev jämt förbryllad över vad jag som svenska gjorde med en rumänsk kringresande zigenarfamilj i Italien. Oftast nöjde dom sig med våra svar att vi var vänner och ville ha det så här, men denna gång fick vi lov att följa med till stationen.

Där ville dom veta varför jag hade traditionsenliga romska kläder och en massa annat som jag inte ansåg att dom hade ett dugg att göra med, mitt pass granskades, hot utfärdades muntligen om att nästa gång vi togs tillsammans så skulle det bli ännu värre..., rent opreciserat...

Vad vi gjort, förutom varit i sällskap, var "NADA", men det var nog så illa enligt dem.

Jag blev vansinnigt arg och kallade dem "FASCHISTOS", för det var oacceptabelt att polisen i Italien skulle ha mage att börja bestämma mitt ressällskap, tyckte jag.

Mina utbrott verkade dom ta rätt balanserat och utan prestige & hämnd, men dom var elaka och hotfulla mot dom andra i min nya familj, istället. Jag förstod ju inte allt, men kunde läsa mellan raderna att det jag fräste ifrån om, slog hårt mot dom andra, så jag fick lugna ner mig. Tydligen så stod svenskar högt i kurs där, vara vem dom vara månde, men definitivt inte rumänska romer, oavsett person.

Det var ingen urskiljning, utan alla över en och samma kam.

Tiden var också en maktfaktor, för dom tog tid på sig innan det blev vår tur.

Vi fick sitta där i en korridor halvövervakade och vänta, både innan förhöret och sedan efter, innan alla pass lämnades igen och delades ut.

Om det hade gällt en oro över nån slags kidnappningssituation eller så, så hade det ju varit befogat med lite förhör, men så var inte fallet: Det handlade om ren & skär rasism.

Efter alla dessa problem så började familjen prata om att giftermål inom familjen vore det bästa för min del.

Jag spåddes i kaffesump...

Jag tog det nog aldrig på allvar dumt nog, för tre, fyra dagar senare dök en kusin upp som skulle vara den tilltänkta. Det blev inga problem för mig, men omak i onödan för dem, som jag upplevde det, eftersom jag absolut inte kunde tänka mig att gifta mig där och då med en främling.

Då erbjöds jag den 22-åriga sonen, men det vore bättre om jag hade kunnat tänkt mig den 24-25 åriga kusinen...

Det blev "No gratzie" där också, så till sist erbjöds jag den yngste sonen i min egna ålder.

Allt började kännas tjatigt, insnärjt och lite "av banan" för mig, så då började jag tänka på refrängen. Ville inte såra dem, men med kulturkrockar så är det ofta oundvikligt.

Hade inte dessa diskussioner dykt upp så tror jag att jag hade blivit kvar ett tag längre med dem, men detta komplicerade situationen och det gick inte bara att vara en nyfiken, öppensinnad "resenär" längre när deras ideér var allvar och jag bara samlade på erfarenheter och ville insupa upplevelser.

Jag kommer aldrig att glömma stjärnklara nätter som jag låg och njöt av att titta upp i skyn, i det förunderliga & gränslösa himlavalvet, ensam i den svala sanden på stranden och havet som brusade. Det svarta havet med ljusa, blänkande & krusade vågor och livet tycktes underbart.

Jag kände mig trygg med dem, trivdes i deras sällskap, gillade tempot och ville stanna, men det skar sig mellan världarna och jag ville visa dem respekt genom att lämna dem ifred och resa vidare, men det gick inte heller så bra.

Pappan for iväg och söp sig full på en bar, för första gången och mina kläder ville dom inte lämna igen. Filmrullen som inte var framkallad skulle lämnas till dem, adresser till Rumänien rivas sönder etc.

Jag fick väldigt dåligt samvete och det kändes som om jag svikit dem, trots att inga löften om något, någonsin utfästs.

Sommaren -81 Akt IV

Jag hade en liten vikstol fastsatt bak på min ryggsäck, så den var perfekt att sätta sig på vid vägkanten, när jag försökte få lift. Oftast gick det så snabbt & lätt att jag aldrig ens hunnit vika ut den lilla stolen, men ibland kunde jag få vänta 20-30 minuter.

Det blev några olika bilar som jag åkte med genom det himmelska landskapet.

Jag såg fåraherdar och gamla män med sina kor med vandringsstavar och livsmärkta & vackra gamla kvinnor, brunbrända, rynkiga i som jag tyckte omoderna & färgglada kläder, nästan folkloristiska, som mjölkade korna på små pallar ute i det fria. Jag kände mig privilegierad som kunde flyta ovanpå på detta sätt och liksom betrakta andras hårda & strävsamma liv.

Den italienska långtradarchaffisen parkerade strax innan Mont Blanch tunneln.

Han hämtade ett gasolkök och matkorg & kylväska i en låda utanför hytten på passagerarsidan och kokade spagetti inne i hytten.

Det gick att vika ner som en bordskiva där på sidan om hytten, vid ena däcket och där satte vi oss på klaffstolar och åt pasta med tomatsås och bröd med salami och till efterrätt blev det vaniljpudding.

Vi hade lite svårt att konversera, men jag gjorde mitt bästa med miner & gester och stödord på alla tänkbara språk, som det kändes som, men det var väl nästan ett eget slags ihopkokat språk, men sånt funkar faktiskt riktigt bra.

Det kändes lite pirrigt med tunneln. Jag har väl ingen uttalad klaustrofobi, men det var ju en av världens längsta tunnlar på den tiden, med sina 11,6 km och obehagliga saker kan hända.

Det dog ju 39 personer där när en lastbil brann -99. Den fick stängas i 3 år.

Mitt minne säger mig att jag inte var rädd för fan själv på den tiden, eller att det känns så när jag tänker på vad jag utsatte mig för ibland, men jag var nog ändå lite småpirrigt orolig för både det ena & det andra lika förbaskat.

Vi tog oss genom och det var så härligt att se ljuset i slutet av tunneln, nästan som en nära döden upplevelse, och vi kom ut på den Italienska sidan som jag snart fann ännu vackrare...

Jag hoppade av en bit in i Italien, tackade för skjutsen, maten, sällskapet och hoppades att alla italienare skulle vara lika snälla som denna man, men så var det inte...

Jag liftade med många olika bilar; sjyssta och påflugna chaufförer avlöste varandra. Det var tröttande. Jag kände mig ledsen & vilse i pannkakan ibland och funderade på om det var värt besväret att resa på detta sätt.

Jag stod på mig, gav svar på tal. Blev riktigt förbannad ibland och visade mitt temperament som helt klart matchade deras.

Som tur & var så slapp jag möta nån riktig psykopat, så dom respekterade mig, min vilja och mina "NO" till deras "amoreförslag" utan övertramp, men vägen dit var pedagogisk, eller hetsig och definitivt lång, så det tog på mina krafter att skrika "IDIOTAS" och smälla till tafsande händer på mina lår.

Det fanns den andra sorten också. Den överbeskyddande, omhändertagande och faderliga varianten. Som bjöd på mat. Ville att jag skulle dricka mjölk istället för vin och som nästan såg lidande ut av oro när vi skulle ta adjö.

Det var vacker utsikt från bilarna och varmt så att jag höll på att krevera. Såg ju havet många långa sträckor och längtade efter ett dopp, men jag ville komma fram och betala min Tel Aviv- biljett och få den i min hand så fort som möjligt, innan pengarna tog slut, så jag pressade mitt liftande till maximum.

Genova, Parma, Bologna, Rimini, etc. passerade där utanför och det var vackert, vackrare, vackrast kändes det som där & då, medan mitt huvud bumpade mot rutan av värmeslag och möten som tagit på mina krafter rent mentalt...

Jag kom fram till Brindisi och den snälla lastbilschaffisen hittade skeppsbolaget som hade Tel Aviv som destination.

Jag hoppade upp i hans famn och gav honom en bamsekram, pussade på hans kinder av glädje och tacksamhet över att han lämnat mig ifred och inte varit den påflugna typen och av nån slags utmattad känsla att vara i hamn och att det var han som tog mig dit.

Han såg helt chockad & överrumplad ut, nästan lite rädd, så nu var det jag som skrämdes helt plötsligt!..

Jag fick min biljett, några liter vatten, bröd, salami, lite ost, frukt och hade då bara lite småslantar kvar.

Båten skulle gå kvällen efter, så jag planerade att sova på stranden den natten.

Nere på stranden fick jag mitt efterlängtande dopp, flera stycken faktiskt och solen sken och allt kändes som att det nog skulle ordna sig.

En italienare till slemmpropp dök upp och förstörde min dag.

Jag bad honom gå. Jag skrek åt honom att sticka, men idioten blottade sig istället.

Han såg heltänd ut på sig själv och äcklet vällde upp inom mig.

Jag tog mitt pick & pack och bytte sanddyna och fick vara ifred ett tag.

Jag fick syn på en zigenarfamilj som slagit läger en bit bort.

Barnen i 10-12 års åldern samlade snäckor och pappan, som det såg ut att vara, hamrade på en kopparkittel vid elden.

Dom hade två bilar, några tält och såg ut att vara en lite större familj.

Mamman rörde om i en gryta ovanför eldstaden.

Det kom som små pustar av kaffedoft ända fram till där jag satt, eller så var jag så sugen att det var ren inbillning, så när den heltända blodigeln dök upp för hundrade gången som det kändes, så plockade jag ihop mina saker, tog mod till mig och gick fram till sällskapet.

Jag blev hälsad välkommen och dom frågade om jag ville ha lite kaffe.

-"Si signora, grazie"! svarade jag.

Dom frågade var min familj var och min mamma. Dom blev upprörda över att jag var ensam och sa:"Restare con nostro famiglia"! "Io tue mamma ora"!..., alltså att jag skulle stanna med dem och att hon kunde vara min mamma från och med nu, på knagglig italienska.

Vi skrattade och kramades, tog i hand och sa våra namn när vi pekade på oss själva, så att en slags presentation kunde genomföras och språkliga barriärer överbryggas.

Jag vet inte vad jag tänkte just då, mer än att jag kommit undan den smöriga strandraggaren till dundernolla, fått kaffe och var väldigt fascinerad av zigenarfamiljen som var som tagna ur en bok eller film.

Det kändes overkligt, helt enkelt och när jag tänkte tacka för mig och gå, så blev det tvärstopp.

Dom hade menat allvar; jag skulle stanna där med dom och maten var ju snart klar!...

Sommaren -81 Akt III

Jag liftade ner till Paris och allt gick bara bra och det kändes jättespännande, men väl där gick inte allt lika bra.

Jag kände mig bortkommen och väldigt ensam i den stora staden och efter några dagar ville jag därifrån och aldrig mer återvända.

Det var något jag gjorde ändå; flera gånger till och med, och dom gångerna började jag älska den historiska, vackra, romantiska, jazzklubbsvarierade, utåtriktade, modemedvetna och lite diviga konstmeccastaden, med sina bohemer & intellektuella.

Men det var vid nästa besök jag började känna så, inte nu!

Det sista jag gjorde innan jag lämnade Paris, var att besöka Louvren, sen styrde jag stegen mot metron, pratade mig fram till information om hållplatser där avfarter ut från stan fanns och tog mig dit.

Jag blev så paff när jag fick se hur många som stod där och liftade. Det var liksom långa köer av liftare med skyltar med tex "Marseille" eller "Barcelona" etc textat på kartongpapp, så jag var den enda utan. Hade aldrig haft en tanke på att en skylt behövdes, men jag visste iofs. inte vart jag ville?.. Jo, kanske Barcelona... Nu var det försent i alla fall. Tänkte inte promenera långt och börja leta efter en pappershandel, eller så, så det fick duga med den intetsägande & stumma tummen, så det så!

Jag förstod inte kösystemet och promenerade bara helt frankt förbi folk, så det började buas bland liftarna, pinsamt nog, men det fanns inget att göra åt det heller; det fanns ju ingen informationsskylt att läsa på om reglerna för liftandet på platsen...

En långtradare tutade och fångade min uppmärksamhet.

Dom två männen i hytten vinkade och gestikulerade och det verkade vara till mig, så jag pekade på mig själv och dom nickade.

Det var snabba beslut som gällde, eftersom bilarna körde, om än långsamt pga köer bland dem också, så eftersom jag inte ville stå kvar där som ett fån utan skylt, så lubbade jag iväg till nya buarop mot långtradaren som kändes som en riddare i natten, utan att dom visste vart jag ville, för det visste jag ju knappt själv som sagt var, eller att jag visste vart dom skulle.

Så först efter att ha klättrat upp på sidostegen och kommit in i hytten, satt mig ner och hälsat, så fick jag veta att dom skulle till Genéve.

Wow, så spännande, tänkte jag och just Genéve hade jag aldrig haft en tanke på, men det kändes helt rätt direkt!

Männen var trevliga, pratglada och bjöd på kaffe där i hytten.

Jag vågade lägga mig ner på slafen där bakom och somna till ett tag, för det krävdes utvilad kraft på såna här strapatser, hade jag märkt.

Vi stannade till på en vägkrog efter några timmar och först då upptäckte jag att min lilla sameväska som hängt snett över min axel fattades. Bara läderremmen som fastnat & trasslat in sig i mina lager på lager kläder hängde kvar.

Jag blev väldigt paff och orolig, eftersom jag haft pass & pengar i den.

Den måste ha blivit avskuren och stulen på Louvren. I trängseln där nånstans...Ingen skulle ha kunnat ryckt i den utan att jag märkt det, så avskuren rem, var nog det som hänt.

Fasiken också vad blåögt och bombat av mig att inte hålla koll på det viktigaste, men man lär så länge man lever!

Priset att betala för godtrogenhet & noll koll kändes högt nu i alla fall och dessutom kändes det som om chaffisarna inte litade på mig länge. Som om jag satt där och ljög för att dom skulle bjuda mig på mat...

Dom gjorde det naturligtvis, men det kändes inte bra längre...

Jag hoppade av på morgonen i Genéve och började leta det Svenska konsulatet som skulle finnas där.

Jag fick syn på ett par som såg trevliga ut, nästan i min ålder, kanske nåt år äldre och frågade dem på engelska efter konsulatet och om dom hade nån aning.

Tjejen svarade till min förvåning på svenska, att det visste hon och undrade om något hade hänt, var jag kom ifrån och att dom kunde visa vägen om jag kanske först ville följa med dem hem, så kunde vi åka dit tillsammans senare.

Hon presenterade sig: Lisa Hallberg hette hon och hennes Schweiziska pojkvän Martin.

Hon pluggade där, trivdes till tusen, var ju förlovad och skulle nog bosätta sig där på riktigt.

Paff var bara förnamnet, men det var nåt jag kände mig ofta på dessa resor, så det var bara att vänja sig och helt klart tackade jag ja till deras erbjudande.

Jag blev kvar hos dom i Genéve ett par dagar. Vi gjorde stan. Gick på samtliga hak. Åt gott, eller så gott det bara gick, med tanke på ekonomin. Som fattiga gastronomer i alla fall.

Mina kläder fick jag tvätta upp hos dem; hela kappsäcken, faktiskt!

Vi gillade samma musik och spelade Stones "Angie" hos dem om och om igen.

Dom tyckte att jag skulle sticka till Israel och jobba på kibbutz. Dom hade vänner där och massor av adresser som jag kunde få.

Vi kikade på kartor över Italien och dom visste att det gick båtar från Bari eller Brindisi över till Tel Aviv.

Till Italien kunde jag ta mig genom Mont Blanch tunneln.

Jag blev peppad till tusen och beslöt mig för att det var rätt grej för mig.

Från konsulatet fick jag låna pengar till en hemresa, men nån hemresa hade jag aldrig haft en tanke på. Dom hade sina åsikter om att en ung tjej som jag skulle resa hem och jag höll bara med för att få låna dom där pengarna mot återbetalning på inbetalningskort vid hemkomst.

Genéve var en vacker stad. Högt belägen. Vägarna dit ringlade sig runt bergen, eller fjälltopparna, som det faktiskt var.

Man kunde se bilarna på två, tre vägar ovanför som det skulle köras några mil i kringelkrokar innan man själv var på samma ställe. Ibland kunde jag bli lite stressad över vägarnas krokighet och att det kändes som om man körde i cirklar. Farliga kurvor var det också, med branta stup, kassa, bräckliga vägräcken och smala vägar till tusen. Alla möten kändes riskabla. Som att man utmanade ödet, men det var väl jag som inte var van detta kuperade landskap. Vackert som en dröm var det i alla fall. Norge gånger tre eller nåt..

Vi sa adjö till varandra, lovade att hålla kontakten och jag tackade så väldigt mycket för all hjälp, trevligt sällskap och deras gästvänliga sätt och tog alla adresser jag fått och den lilla kartan dom ritat över vägarna jag skulle ta mot tunnel Mont Blach och stängde dörren till deras mysiga & centrala 2:a och halvsprang nedför trapporna och ut mot nya äventyr...

Sommaren -81 Akt II

Vi anslöt oss till dom som satte uppe längst, så morgonen efter var vi lite sena. Det var ingen engångshändelse, utan något som rent av blev en regel.

Vissa mornar sprang vi ikapp marschen, andra fick vi skippa frukost eller att hinna fixa till oss, tvätta oss etc, för att hinna med.

Dom två gångerna som vi sov som stockar trots att alla levt om och packat ihop rubb & stubb, så fick vi gå alldeles ensamma i en slags eftersläntande fredsmarschtrio.

Den ena gången satte vi ut våra tummar när en bil med släp kom mot oss och hör & häpnad; den bromsade in!

Jag minns hur vi skrattade så att vi tjöt när vår stationsvagn baxades upp på släpen och vi kunde hoppa in i den bekväma bilen.

Snacka om storfuskarna i det årets fredsmarsch!

Dom övriga deltagarna fick sig också ett gott skratt när vår bil med släpet körde ikapp dem, vi hoppade av och lastade av kärran och började marschera igen, som om inget hänt.

Det fanns en buss som körde tung packning och folk med skoskav & värk, mellan dom dagsaktuella etapperna, så den fuskade jag också med en av dom första dagarna.

Fötterna brann praktiskt taget, efter c:a 10 mil i dom oingådda & täta kängorna och det var bara att lyda order när Toni från fritidsgården i Sk-Hamn gav mig direktiv att vila en dag.

Allt var arrangerat i förväg av fredsrörelsen, så vi mottogs väl i dom olika byarna och städerna.

På vissa ställen sov vi i stora sporthallar med tillgång till dusch, där alla duschade tillsammans som ett hippiekollektiv. Jag kände mig blyg, men det var bara att strunta i om man ville bli ren.

På andra ställen sov vi hos familjer som valt att vara en del av marschen genom att bidra med husrum.

Diskotek och barer var anordnade för oss på en del ställen och på övriga så var det alltid samkväm i det gröna med sång & musik. Vissa var mer festprissar än andra, så det fanns alltid nåt hålligång i närheten.

När det spöregnade så var inte vårt hippietält särskilt vattentätt, så några nätter blev sömnen totalförstörd.

I marschen kunde man sacka efter och lyssna på en slags musik, eller springa framåt och lyssna på nån annan.

Vi levde ju i marschen, levde i promenerande läge, om man säger så, i alla fall under dagtid, så man gick och pratade och knöt kontakt både här & där.

Det var handikappade i rullstol, gravida kvinnor, en tant som cyklade vid sidan om och det var föräldrar som drog barn i kärror och på våran hoppade en del ungar som var trötta i benen upp på och vilade sig ett tag.

Det var aktivister, turister, ortsbor, musiker, konstnärer, gamla & unga; you name it!

Så vissa sträckor var vi fler, flera hundratals fler och på andra sträckor och andra dagar var vi färre. Bara en slags ur-trupp-grupp, som det kändes ballt att ingå i.

Bilar körde ibland efter oss i flera mil, men det tyckte vi inte om. Det skulle ju vara ett demonstrationståg; inte en bilkö!

Jag minns när vi marscherade genom dom större städerna och sjöng "Give peace a chance" och "Imagine" mf. av John Lennon. Det var en rysning som gick över hela kroppen när sången & musiken ekade mellan dom gamla byggnaderna av hundratals människor som ville att fred skulle prioriteras i världen.

När vi var hungriga så sprang vi in på affärer och handlade lite åt varandra, eftersom nån gick kvar med kärran i leden, så att vi inte ställde till med totalkaos och då var det bara att lubba i kapp marschen som en blådåre, för tempot som hölls var rätt högt.

Vi gick 10 timmar per dag och det blev mellan 3-4 ½ mil, om jag inte minns rätt.

På vissa ställen där vi stannat för natten såldes mat billigt i nåt slags provisoriskt soppkök. Gott var det ofta och ett bra alternativ till allt bröd man åt, för att spara pengar.

Det kunde vara gulasch, cili con carne etc.

Dom olika arrangemangen som sköttes av aktivister på dom olika orterna, var varierade och därför blev allt så spännande och upplevelserikt.

Vi fick mer kontakt med vissa naturligtvis och konstnärinnan Barbro Andréen hälsade Anton och jag på nåt år senare, i hennes söta lilla hus i Göteborg. Vi fick övernatta på hennes vind bland alla stora härliga oljemålningar. Inspirerande till tusen!

Jag minns att hon beundrade mina lappade och helbroderade jeans där i fredsmarschen och det gjorde mig så glad, eftersom det var mitt sätt att uttrycka mig konstnärligt där i början på 80-talet.

Det pratades mycket om hur världen skulle räddas och jag minns att jag tyckte att alla gränser skulle tas bort...

Jag avskydde Sovjets invadering av Afganistan och hade samlat in pengar till Afganistan- tribunalen, men i övrigt så var jag inte politiskt aktiv, utan hade väl mest dessa fredstankar.

Klart att man hatade kapitalet, etablissemanget och den själutnämnda överheten, men vem gjorde inte det!...

Vi möttes oftast av jubelrop, men det fanns dom som buade så vi fick poliseskort i dom större städerna.

Uffe, Anton & jag grälade lite ibland på varandra och tre har aldrig varit ett bra antal för umgänge, det var inte så farligt eftersom vi flyttade ihop i kollektiv senare den hösten, men jag ville i alla fall lufta mina vingar efter någon vecka i demonstrationståget.

Kände att jag ville våga resa själv och var ju tvungen att börja nånstans, så varför inte nu?...

Vi önskade varandra lycka till och jag styrde mina steg ut mot närmsta väg för nya äventyr på tummen...

Sommaren -81 Akt I

Jag försökte hoppa upp på cykeln flera gånger, men fastnade med ryggsäcken i sadeln, så mamma höll i cykeln åt mig så att jag kunde tråckla mig upp på den.

Jag vinkade och cyklade iväg med fjärilar i magen.

Cyklade ut till snabbleden och gömde cykeln låst i några buskar. Klev upp på vägen och satte tummen i vädret och så bar det iväg mot Stockholm.

Där nere träffade jag några trevliga killar på "röda rummet" i Kungsträdgården. Vi spenderade några dagar tillsammans. Vi skulle åt samma håll till att börja med; Roskilde, så jag valde att vänta in deras avfärd, där nere hos dom i Stockholm.

Flyget var fullt, fanns inte en chans att flyga på 100-lappen ner till Malmö, så det var bara att vända och åka tillbaks in till stan och T-centralen, för att hoppa på tåget istället.

Tågresan blev en mara av ångestframkallande återfall, snedtändning, nojjor och en galen medpassagerare i kupén. Främlingen slet nämligen upp en pistol ur sin bag och hotade oss alla, så där satt jag och övade i ämnet snedtändningspedagogik och fick honom tillslut att gilla vår närvaro och osäkra sitt vapen och stoppa ner det i bagen igen.

För min del var det kört med entusiasmen inför Roskildefestivalen. Såg bara den där pistolmynningen riktad mot min panna på näthinnan i flera dar, så vem som spelade där, brydde jag mig inte så mycket om. Rycktes med en stund när UB-40 spelade och träffade några gamla klasskompisar från Hamn och några vänner från Stockholm, men leran, regnet och kisslukten var för verkligt för att suddas bort av festivalromantiseringarna.

Var också ledsen att Bob Marley som skulle ha spelat här, hade gått & dött mitt i sin fantastiska musikproduktion.

I övrigt så spelade Saga, Robert Palmer och Ian Dury, men det var inga favoriter, lite för "punkigt" för min smak.

Killarna reste hem till Stockholm och jag fortsatte genom Danmark.

Fick lift med en vänlig man som bjöd hem mig till sin gamla mor får att få duscha och krypa ner mellan renbäddade lakan. Känslan var himmelsk efter dagarna & nätterna på Roskilde.

Morgonen efter så tittade vi på kartor och pratade om fredsmarschen som jag ville hinna ikapp i Tyskland. Den som startat i Köpenhamn några dagar tidigare och som skulle gå till Paris.

Mannen skulle iväg, vilket vi gjort upp om dagen innan, så jag fick lift en bit till av honom.

Jag tackade hans gamla mor för all vänlighet, dusch, mat & husrum och för trevligt sällskap, så bar det av...

Jag kände mig lite rädd igen, att släppa den hjälpsamma mannen och inte veta vad & vilka som väntade mig nu, men allteftersom resan fortskred, så blev det den känslan som jag tillslut kom att älska och som jag blev fullständigt beroende av.

På båten till Tyskland träffade jag ett gäng tjejer som skulle tågluffa och jag blev längtansfull efter den där tajta vänskapen att få dela äventyren med någon och hoppades att jag skulle finna mina vänner som också sagt att dom skulle vandra med i fredsmarschen, så snart som möjligt.

Det pirrade i magen av spänning när färjan la till i den tyska hamnen. Jag var trots allt bara 17 ½ år och helt ensam ute i stora vida världen.

Alla visste vilken fredsmarsch det var som jag sökte, så det tog inte lång tid att hitta den där dom slagit läger för dagen.

Jag gick runt och tittade & letade mina vänner, bland tält och sammankomster på filtar i eftermiddagssolen, där folk lirade tillsammans på gitarrer, munspel, mungiga, tamburiner, flöjt spelade några och till och med klarinett hade folk med sig.

Det var allsång på vissa filtar och diskussioner på andra.

Då fick jag se en omkullvält järnvägsvagn, en sån där som stationspersonal kan dra flera resväskor på eller stora paket när dom ska lasta på tåget, och som vackra batik & paislymönstrade tyger var dragna från snett ner mot backen, som en slags egen tältduk och fastsatta i marken med egentillverkade tältstolpar.

Som ett konstverk såg det hela ut och ut därifrån kröp två långhåriga killar garvandes; mina vänner Uffe & Anton var det ju!

Dom blev lite spaka när dom fick syn på mig, vet inte om vi bestämt nåt, utan mest bara babblat om att den där marschen skulle vara i sommar, men när dom fått en stund på sig, så blev det kramkalas och en beundrande inspektion av hippietältet nr:one.

Där inne i soldränkta tyger fick jag höra storyn om hur dom "lånat" vagnen på en station, för att den behövdes på fredsbevarande uppdrag ute i Europa, denna sommar och det uppdraget skulle jag ingå i ett tag...

Liftarresan som fortsatte utan Joakim- Akt X

Kom i land och gjorde ett besök på strandrestaurangen, där jag blev bjuden på ostron.

Åh så spännande det var att få äta dom där omtalade delikatesserna för första gången!

Dom skulle borstas & småfilas på och bändas upp med kniv, sen skulle dom skäras lös från strängen som dom sitter fast med i själva ostronet och sen lite stänk av citron och sluuurp så sög jag i mig det halvlevande urtidsdjuret!

Det var gott, men inte så gott som myten gör gällande.

Jag tog adjö av holländaren, min vän Antonio, Paula som jag bott hos och alla andra på restaurangen och promenerade ut från Santa Pola baklänges med tummen i vädret.

Jag liftade upp till Madrid och tänkte söka upp min styvfars far som bodde i La Moraleja, en förort norr om Madrid.

Jag kom inte ihåg gatuadressen sen sist, så jag tänkte att jag kunde ringa hem eftersom jag liks inte pratat med morsan på dom senaste fyra veckorna, så jag styrde stegen till en telefonhytt.

Signalerna gick fram och till mitt stora förtret så svarade "farfar" där hemma i svedala. Förbaskat också, inte den här gången också, tänkte jag, för sist så var han på semester i Malaga!

Jag bad honom hälsa att jag levde och var på väg hemåt...

Morsan hade tuppat av när hon sen fick veta att jag ringt, eftersom det var så länge sen och "gubben", han hade missuppfattat allt, hade väl knastrat på linjen, så han trodde att jag ringde från Luleå, eller nåt, så först senare föll alla bitar på rätt plats, att jag i princip stod på hans tröskel för andra gången utan att han själv var hemma. Man kan verkligen förbanna ödets nycker ibland!

Jag kände mig ganska trött, ensam och väldigt pank, så jag ökade tempot på hemresan.

Höstterminen på Sunderbyns FHS skulle snart starta, så bilarna jag klev in och ut ur avlöste varandra, så snabbt var jag hemma igen, brunbränd, lycklig och med massor av äventyr i bakfickan...

Jag ringde ner till Spanien senare på hösten, i november tror jag det var, och då var holländaren fortfarande kvar i Santa Pola, och han hade ingen större brådska att resa därifrån heller, sa han.

Knasigt och kul, hur allt kan bli!

Liftarresan som fortsatte utan Joakim Akt IX

Jag fick lift med en Holländare i norra Italien, i en rolig liten Citroën. Han var trött, pank och ville hem och jag fick gärna köra ett tag om jag ville..

Jag ville inte hem, så jag tänkte ut en plan som han och hans bil ingick i.

Vi slangade bensin i Marseille och dom andra gångerna det var tomt i tanken pröjsade jag.

Vägtullen i Spanien försökte vi passera på småvägar vid sidan om och om det inte gick så försökte vi få dem att ta emot småpengar från alla östeuropeiska länder och tillslut blev dom så less när köerna blev långa, så dom nästan jagade oss förbi sina posteringar till vår stora lättnad.

Till råga på allt så fick vi motorstopp vid flera tillfällen i dessa vägtullar och till vår häpnad blev vi igång knuffade av dessa tjänstemän, så gärna ville dom bli av med oss!

Jag hade alltså övertalat holländaren att följa med till Santa Pola, eftersom jag hade en vän där som kunde ordna oss jobb på nån restaurang eller liknande och när han tänkte efter så kanske inte han heller hade så himla bråttom hem...

Utsikten var slående hela kusten från norra Italien och ner till Barcelona, så jag bumpade in i en framförvarande bil som stannat vid några rödljus som jag missat av bara farten. Som tur & var så körde jag i snigelfart medan jag njöt av utsikten och därför blev det ingen stor smäll, men en arg spanjor som klev ut ur sin bil och skrek & gestikulerade vilt fick vi allt stå ut med.

Framme i Santa Pola så hittade jag min vän på nolltid eftersom han hörde till stans stora personligheter och på samma nolltid hade han ordnat jobb till oss båda på en strandrestaurang.

Vi diskade, skar sallad, vispade aioli, torkade bord och serverade från morgon till kväll och trots tröttheten i värmen så hörde det till ovanligheten om det inte blev en nattlig krogrunda, så inom kort var jag less och ville göra något annat, så när en kapten på en räktrålare erbjöd mig jobb var jag inte sen med att tacka ja..

Det visade sig att det inte fanns några arbetsuppgifter åt mig ombord på båten efter att vi kastat loss.

Kaptenen hade tänkt sig en kärlekshistoria, men det var inget jag ville, så det skar sig lite där mellan oss på natten.

Mannarna hade tittat snett på mig och lämnat mig utanför, men när dom fann mig sovandes i ankartrossen på morgonen så tinade avståndstagandet upp.

Dom gav mig arbetsuppgifter både på däck och i kabyssen och allt kändes bra, förutom när kaptenen passerade muttrandes men efter ett par dar tinade även han upp och accepterade situationen.

Eftersom min spanska mest består av korta turistfraser och stödord, så visste jag inte vilken ö det var som vi gick in i hamnen till. Tänkte att det var nån liten okänd ö...

Några gubbar från besättningen och jag gick på en bar och tog några öl.

När jag gick på damernas så träffade jag två svenska tjejer och passade på och frågade dem om var vi var.

Dom gapade en stund och stirrade på mig och frågade: "Vad menar du"?...

-Ja, sa jag, var är vi? Vad heter den här ön?

-"Menar du att du inte vet att du är på Ibiza"?, sa dom i kör och såg både paffa och lite halvrädda ut, medan de backade några steg bort från mig.

-"Näe, sa jag det hade jag ingen aning om; så coolt"! "Så jäkla coolt"! "Wow Ibitza"!"Jippi"! "Dit har jag ju alltid velat fara"!...

Dom nickade stumt, tittade på varandra och backade ut från damernas i bredd och nästan väste fram: "..vilket bolag reste du med"?

-"Jag steg nyss iland från en båt", svarade jag glad i hågen och poff så försvann dom svenska partypinglorna till mitt förtret. Det var ju så skönt att få prata svenska en stund...