Liftarresan med Joakim- Akt V

Resan fortsatte genom Rumänien mest till häst, men också nån personbil och lastbil plockade upp.

Vi övernattade hos människor som bjöd in oss, eller på nån camping.

Kyckling var enda möjliga maträtten på landet och i städerna var det kexchoklad eller bröd som gällde.

En snäll gammal dam på landsbygden som bjöd oss att stanna över natten, nackade en av sina få hönor för vår skull och plockade den där på bakgården. Hon kokade en enormt god soppa med potatis och andra rotfrukter i och jag minns att vi höll på att svimma så ljuvligt det var.

Vi fick som vanligt dåligt samvete, så jag knäppte upp min guldkjedja i nacken och satte den på hennes hals istället.

I Bukarest så träffade vi en kvinna på spårvagnen som bjöd hem oss där på stående fot, utan vidare presentation.

Ibland kunde vi bli erbjudna och inbjudna väldigt oväntat och impulsivt och det var en av tjusningarna med detta sätt att resa, tycker jag.

Hon hyschade oss där på spårvagnen, när vi ställde frågor om Rumänien. Och när vi vandrade efter den halvskumma gatan i skymningen, så vände hon sig om och såg sig om flera gånger, som om hon var lite paranoid, eller i alla fall misstänksam och på sin vakt.

Hon bodde med sin man i en källarlokal som luktade starkt av mögel.

Det var sprickor i väggarna och färgen krackelerad på många ställen. Vissa väggar var tapetserade, men tapetvåderna bubblade & bångnade. Det sprang kackerlackor lite här & där.

Lite lustigt och samtidigt mycket sorgligt när det hängde en kristallkrona i ett sånt där källarrum och med så lågt till tak.

I övrigt hade dom vackra antika möbler, så möblemanget tycktes inte stämma överens med självaste bostaden.

Dom bjöd på kvällsfika och berättade om situationen i Rumänien. Det talades tyst, nästan i viskningar, som om dom var rädda för att bli avlyssnade.

Dom berättade om utegångsförbudet som inträdde klockan 22.00 och då förstod vi vad det hade handlat om där i första staden, med postbilen och allt annat tokigt. Och dom berättade om matbristen, brödköerna, bensinbristen och om att allt spannmål som exporterades utan hänsyn till att landets egna befolkning svalt.

Dom hatade Nicolae Ceausescu och hans fru. Dom roffade åt sig och brydde sig inte om folket. Man fick inte tycka & tänka vad man ville, då riskerade man att försvinna, så där dök Joakims tidigare utsagor plötsligt upp.

Hon arbetade som bibliotikarie och hade väl en del egna åsikter som hon inte ville skulle höras av vem som helst.

Dom hade blivit fråntagna sitt tidigare hus, men vi förstod inte varför, så lite språkliga missförstånd blev det, eller så var vi alla trötta.

Vi fick duscha och sen blev det kväll.

Det kändes svårt att somna i den fräna lukten och Jocke nojjade en del på vad mögel kan ställa till med, vad det gäller hälsan.

Men när jag tänkte på att det där var deras liv och jag bara besökte dem tillfälligt, så borde ju jag därför stå ut med det som för dom var ett dagligt faktum.

Och med det i åtanke, så somnade jag tillslut.

Vi tog avsked av det snälla och gästvänliga paret och lovade att vara försiktiga, eftersom det var ett farligt land, enligt dem.

Vi var i landet några dagar till och liftade söderut.

Hölassen vi fick lift med var ljuvliga. Jag kommer aldrig att glömma när vi låg där i höet och tuggade så där nonchalant på varsitt grässtrå och tittade rakt upp i den molnfria himlen, medan hovarna klapprade i skritt och trav genom den Rumänska landsbygden.