Liftarresan som fortsatte utan Joakim - Akt IIX

Det var inga problem att resa in med Milén och Ahmed i Turkiet och med visum i packningen.

Vi hade trevligt tillsammans och strosade runt i Istanbul några dagar.

Dom gjorde sina affärer och jag gick på mitt håll.

Lite jobbigt att vara klädd som västerländsk tjej var det faktiskt och att jag nog smält in bättre med slöja, så nästa gång skulle jag satsa på det, tänkte jag.

Ahmed tog också avsked för att resa in i Bulgarien och Milén och jag körde efter den vackra kusten in i Grekland igen.

Vi campade vid klipporna, som vi också dök ifrån, badade i medelhavet några dar och samlade musslor som vi tillredde så gott med krossade tomater, vitlök och en massa annat gott och åt med pasta i hans mysiga husbil.

Vi besökte gamla kloster och gjorde andra utflykter på vägen tillbaks mot Thessaloniki.

Efter ett besök hos hans rika vänner där i nån lyxvilla bland klipporna, så ville jag resa vidare på egen hand.

Vi bytte adresser och lovade att hålla kontakten. Vi hade inget otalt med varandra, utan hade tvärtom haft det riktigt trevligt ihop, men det kändes dags att sätta punkt.

Jag liftade upp mot forna Jugoslavien och stannade till i vackra Kroatien.

Jag gick ner till hamnen och tänkte på att jag försökte få lift med båtarna vid Svarta havet och att det skulle vara så underbart att få komma ut på havet och vem är det som säger att det inte skulle gå att få lift med en båt, så jag tog kontakt och babblade på med folk där nere på bryggorna.

Mannarna ombord på en fiskeskuta bjöd över mig på ett glas konjak och ett parti poker.

Det blev många omgångar, för dom blev vansinniga och ville ha revansch för att jag blåste dem varje gång.

Vi skrattade och det dunkades i ryggar och jag togs emot som en av dem, istället för främling, eller fruntimmer.

Jag blev kvar på fiskeskutan i en hel vecka och fiskade makrill & sardiner med lykta, åt kockens goda bläckfisk, lastade av fångsten för försäljning i olika hamnar och strosade runt i dom vackra små städerna med kullerstensgator & gamla hus i branta backar, badade, solade på däck, häpnade över den vackra skärgården, såg tonfiskar, flygfiskar och delfiner simma jäms med båten, fler pokerpartier blev det naturligtvis och jag trivdes som fisken i vattnet.

Detta var deras jobb, deras liv, men jag var på en resa och den skulle fortsätta, så vi tog adjö.

Vi bytte adresser som vanligt och jag skickade ett paket sen från Sverige, med presenter till dem som tack för den underbaraste veckan på länge trots att jag faktiskt gjort rätt för mig med att dra upp nät, rensa fisk, lasta & lossa, hjälpa kocken etc ombord.

Jag fick aldrig veta om det kom fram eller hur det gått för dem under kriget, så det är bara att hoppas på det bästa.

Jag liftade vidare upp till Venedig.

Fick för första och enda gången lift med en motorcykel.

Jag höll på att skratta ihjäl mig när den stannade, men skrattar bäst som skrattar sist, för fy tusan vad jobbigt det var att sitta på den med ryggsäcken!

Jag blev avsläppt vid tågstationen och knallade in på första bästa bar för förstärkning och återställning av vätskebalansen efter den ovanliga och mycket betungande liftarupplevelsen.

Jag hade ju inte rätt mundering, så det blev blåsigt värre, så nästa gång en motorcykel kom skulle jag nog dra in tummen.

Jag satt där och sippade på ett glas Madeira, när en man tog kontakt.

Han hade lyssnat på mig och undrade över mitt engelska uttal och om jag möjligtvis kom från Skandinavien.

Det visade sig att vi båda kom från Luleå, eftersom det var där jag hörde hemma på den tiden.

Han presenterade sig och blev snopen över att reaktion uteblev.

Jag bad om ursäkt att jag inte visste vem han var, men det tog rätt hårt i fåfängan ändå, märkte jag.

Han undrade var jag skulle bo och jag sa att jag inte visste, att jag just kommit.

Han såg paff ut igen och sa att han hade ett stort hotellrum där jag också kunde få plats, så vi gick dit lite senare för att lämna packning, ta en snabb dusch, byta om och gå ut i den vackra Venedignatten för sen middag på Italienskt vis.

Vi hittade ett mysigt litet ställe där vi satte oss ner på uteserveringen och beställde in en karaff Sangria.

Det kändes som om personkemin höll på att kollapsa redan från början. Han krävde respekt och jag ville inte ge honom den, bara så där, utan att känna att han var värdig den.

Självdistansen kändes felskruvad på honom, seriös & pompös som han var, så vi beställde in mer Sangria i hopp om att lösa upp knutarna.

Knutupplösningen uteblev och när vi kom tillbaks på hotellet så grälade vi om struntsaker som ett gammalt gift par, så vi blev utslängda.

Han gick där och drog sin flotta resväska som studsade mellan kullerstenarna i den smala gränden och grälade och gick på och sa att han minsann aldrig förr hade varit med om något så förolämpande som att bli utkastad från ett hotell, men att det förvånade honom inte det minsta om det hörde till vanligheterna för mig.

Jag flinade åt honom och ville säga adjö, men då fick han panik.

Han ville inte lämna mig ensam där mitt i natten och Luleåbor som vi bägge var...

Vi tog in på ett annat hotell och somnade på soffa, respektive säng, inom kort.

Morgonen efter gick det mycket bättre att jämka med våra olikheter och han gav upp den där respektgrejjen, eftersom han förstod att det var lönlöst; jag visste ju inte ens vem han var, så det stod ett- ett till oss båda, om man säger så!

Vi hade några trevliga & lärorika dagar tillsammans där i Venedig och han lärde mig allt han hann med. Alla namn på kända byggnader & torg och en del gamla arkitekter. Han kunde namnet på varenda konstverk och en halv livshistoria fick jag berättad för mig om varje konstnär, så vi lubbade runt på vartenda museum i staden och det passade mig alldeles utmärkt som gick på konstlinjen på Sunderby FHS.

Jag i min tur fick honom till slut att tina upp, re-la-la-laxa, lösa upp slipsknuten från strypläge och börja skratta så smått.

Faktum var att han inte ville resa vidare till Florens där jobbet väntade, utan övertalning från min sida och löfte om att ses i Luleå fram emot hösten.

Så det kan bli va´?..och med en sån början?..

Jag vinkade av honom på tågstationen och promenerade ut mot vägen som ledde framåt...

Liftarresan med Joakim- VII

Genom att vi hade en hel del lev, så tog vi tåget till Sofia.

En rätt grå och intetsägande huvudstad, inget i våran smak, så vi stannade bara några dagar och sen reste vi vidare på tummen.

Det blev lite kors & tvärs, för vi kom på att vi ville tillbaks till kusten och ner mot Turkiet.

Turkiet krävde också visum och det hade vi inte kirrat på hemmaplan, så vi fick inte passera. Jag försökte böna be övertala och tillslut försökte jag smita över gränsen, men det gick inte heller...

Vi satte in kompassen på Grekland och fick efter diverse flörtande långtradarchaffisar lift med en gentleman, en fransman i husbil.

Milén Budéw var hans namn och han handlade med kaffe och en massa annat mysko, som vi inte riktigt fick nåt grepp om, i Bulgarien och Jugoslavien.

Han skulle ner till Grekland och vidare över till Turkiet för att fylla på förråden, så vi fick haka på.

Joakim blev sjuk och sov mest där bak i bilen. Jag satt fram och övade på franska och följde nyfiket allt som passerade utanför vårt panoramafönster.

Jag kände mig sur på Joakim som valt att presentera sig som min vän istället för min man, så att alla kunde ragga, flörta och jobba sig till vanvett med amoreförslag trots att jag reste i hans sällskap. Hade ju räknat med att få slippa den där biten, så han kunde gott ligga där bak & må gruvligt ett tag...

Jag började drömma på franska. Pratade i sömnen: "Voulez vous dïner avec moi ce soir"?, "Est-ce possible fumer ici"? Kändes mysko till tusen, när dom andra sa att dom blivit väckta flera gånger av mitt surr, men hjärnan jobbade väl på högtryck med språket från högstadiet.

Vi kom ner mot Tessaloniki och medelhavet.

Milén plockade upp en affärsbekant, Ahmed från Algeriet, som skulle resa med oss. Han var trevlig och rymdes med lätthet i den stora husbilen.

Vi installerade oss på en camping vid havet, där vi kunde passa på och tvätta upp lite kläder, sola & bada, strosa och bara ha det skönt ett tag.

Jag fick syn på en tjej som inte kom upp på vattenskidorna och babblade på om hur haj jag var på det där minsann, så Joakim tyckte att jag skulle fråga om jag fick testa. Sagt & gjort. Det var inga problem, tvärtom. Dom tyckte det var kul att vi tog kontakt, så det var bara på med skidorna ute i vattnet och vinka när jag var redo.

Jo, pyttsan! Där åkte jag efter botten utan att kunna rikta dom förbaskade skidorna rätt väg och vägrade släppa i första taget. Prestige, kallas det visst.

Jag hade alger i håret och hade lika gärna kunnat spotta ut en fisk, när jag äntligen kom upp till ytan utan skidor på fötterna.

Jag sneglade på Joakim, som verkade generad å mina vägnar, men det ville jag inte ta in, så jag bad att få prova igen.

Andra gången gick det bättre, till allas lättnad.

Jag klev upp ur havet som en kaxig spännpropp, minst 2 dm längre, med näsan i vädret och sa: " Nu är det din tur"!

Att jag nästan drunknat på kuppen, låtsades jag inte om.

Milén undrade om vi ville följa med till Turkiet och i så fall så behövde vi ordna visum till oss båda.

Joakim avböjde till min stora besvikelse och sa att han kände sig slut och ville nog hem till Sverige och vila upp sig lite.

Själv, så kände jag inte alls att resan var tröttande, tvärtom och många äventyr låg framför mig så jag tackade gladeligen ja, med en sorgsen röst.

Mitt visum tog inte lång tid, så det var smärtsamt att så plötsligt ta förväl av Joakim.

Vi släppte av honom på tågstationen. Han hade fått nog av att lifta och skulle köpa biljett ända hem, så jag behövde inte oroa mig.

Det blev ingen sommarromans och inte heller ett gemensamt minne, utan den enes äventyr- den andres trauma, men så kan det gå...

Vi träffades efter 17-18 år och då kunde vi skratta tillsammans åt allt tokigt och berätta om våra olika hemresor för varandra, så bättre sent än aldrig ...

Liftarresan med Joakim- Akt VI

Det var svårt att lifta i Bulgarien, om man jämför med övriga länder, men vi tog oss ner till Varna.

Där var det efterlängtade havet, så vi bestämde oss för att övernatta på stranden under bar himmel.

Joakims sovsäck var varmare, så han mös och hade det skönt, medan jag skallrade tänder.

Det var en massa ljud som vi inte kunde identifiera eller lokalisera, så vi bestämde oss för att hålla vakt och turas om. Eftersom jag frös, så kunde jag börja, tyckte jag.

Vi gjorde upp en eld och allt kändes tryggare.

Det var en del underliga ylanden under natten och Joakim sa att det fanns schakaler i dessa länder, men att dom nog aldrig skulle komma ner till stranden och det var ju skönt.

På morgonen var det strålande sol och folk började strömma till.

Vi tyckte att det var ljuvligt att gå där i sanden, så vi bara gick och gick efter stranden hela dagen, i bara badkläder och med ryggsäckarna på.

Stranden räckte så långt ögat kunde nå, så vi gick nog ett par mil den dan.

Jag skojade och försökte få lift med fiskebåtarna och dom andra skutorna där ute.

Vi stannade och tog regelbundna dopp där i Svarta havet, så att vi skulle slippa solsting.

Fram emot kvällen började vi tycka att det räckte med strandpromenad för ett tag och att det skulle vara skönt med ett rum.

Dessutom skulle vi slippa det nattliga ylandet.

Vi tog in på ett charmigt och riktigt sött ställe.

Det var en kvinna med stort hus som hyrde ut ganska många rum, privat.

Vi åt en god middag där, duschade och gjorde tidig kväll.

Inte heller den natten slapp vi ylandet.

Jag frågade Jocke om det inte kunde vara vildhundar, men han fortsatte att hävda att det var schakaler.

Det bidrog till att jag tappade lusten att sova under bar himmel.

Vi reste vidare och tog in på en camping.

Joakim var trött och ville vila, så jag gick på egna äventyr och lämnade honom i fred där i bungalowen.

Jag gick och satte mig på campingens restaurang.

Jag var vrålhungrig igen, så menyn var en lockande lektyr.

Jag hade dessvärre inte mycket Bulgariska lev och den enda typ av dollarsedel, var en på 100.

Det satt några män vid bordet intill som frågade: "change money"?

Oh himmel vad dom var snabba på att snappa upp min belägenhet då, tänkte jag.

Jag tyckte att det var väldigt mycket att växla en hel 100-dollar sedel, så här på stuts och i ett sånt billigt land, men jag ville inte väcka Jocke.

-Yes please, sa jag.

Jag kom tillbaks till bungalowen 1½ timme senare, proppmätt, belåten och mycket nöjd över att kunna överraska Joakim med den som jag tyckte, fina växlingskursen.

Han var nyvaken och sur och höll på att smälla av när jag berättade om växlingen.

Han slet i sitt hår och skrek att jag inte var klok och vad skulle vi nu köpa för alla pengar, som man inte kunde växla vidare och skulle vi vara där i en månad då, eller?

Dessutom hade jag blivit blåst, sa han överlägset, för kursen på gatan skulle vara mycket fördelaktigare än det där som jag visade upp.

Jag blev jätteledsen och tänkte: tänk om han kunde älska mig istället...

I min iver att bli älskad, så kom jag på en plan. En bra plan.

Jag berättade att dom satt och söp däruppe på restaurangen och skulle säkerligen snart vara stupfulla och då skulle det vara en lätt match att få växla tillbaks och börja om från början och då kunde Jocke få bestämma när var och hur vi skulle växla i fortsättningen.

Sagt och gjort. Helt perfekt idé tyckte jag. Lika lätt som att lura av barn godis, sa jag att det nog skulle bli.

Så i min nya iver att ställa allt till rätta, så marscherade jag iväg med bestämda steg och lämnade en tyst Joakim med händerna i sidan och öppen mun bakom mig...

Han gjorde mig sällskap på en stund och slog sig ner vid mitt bord med ett trevligare humör.

Han beställde en öl och lite mat och ville att jag skulle peka ut herrarna lite diskret och berätta lite mer om min plan.

Vi satt där och trivdes i våra fantasier och kikade över axeln och höll koll på gubbarna då och då.

Joakim var på bättre humör och vi beställde in fler öl, skrattade, viskade och fnissade.

Männen hade garanterat sett att vi stirrade lite då och då, så dom plockade upp lite blommor ur några vaser som fanns där på borden och kom mot oss.

Vi tittade på varandra och jag hann se skräcken i Jockes ögon. Mycket riktigt så fick han den ena buketten.

En av männen var kollosalt dragen och ville absolut bjuda upp Jocke.

Jag sa samtidigt som jag höll på att skratta ihjäl mig: "Klart du ska dansa med karln, nu har vi ju våran chans, så bjud till lite"!

Jocke hade tagits för tjej förut, men bara i förbigående, men det här tog ändå priset.

Han hade långt mörkt, lockigt hår och ring i örat, så det kanske var från det hållet gubben spanat in honom.

Jag vet inte om alla karlarna tog honom för kvinna eller om det bara var den där gubben som var småtänd på honom. Jag vet inte hur det kan ha varit med den saken..Kanske dom drev med oss tillbaka, men så uppfattade då inte vi situationen.

Eller så spelade det ingen roll för karln om han var det ena eller andra, för Jocke dansade i alla fall ett par danser med honom.

Mannen såg närmast förälskad ut, men Jocke besvärad.

Jag flörtade i samförstånd med Jocke var gång han svängde runt på dansgolvet med blicken åt mitt håll, men han såg bara argare ut av det.

Dom beställde in en hel ölbricka och bjöd på stort, med jägermeister till.

Vi hade trevligt som tusan, snackade om dittan & datten och det skålades febrilt.

Mig var det ingen som bjöd upp, om jag minns det hela rätt, för jag satt kvar där med gubbarna och bröt arm med dom en efter en.

Här skulle minsann planen smörjas och bli sann innan kvällen var slut...

Restaurangen skulle stänga för kvällen och vi blev medbjudna på efterfest på deras hotellrum.

Shysst tyckte jag som ville ro i land mitt projekt som hittills inte hade haft så många öppningar för att vi skulle ha kunnat lösa sitsen, eller problemet om man säger så.

Jocke blev halvgalen och sa att nu fick det vara bra. Vi kunde överleva utan den där dollarsedeln och vi fick väl resa runt ett tag i landet och unna oss lite lyx, för han hade ju också en massa lev.

Men det örat ville inte jag lyssna på.

Jag var övertygad om att rätt tillfälle skulle komma att byta tillbaks pengarna från karlns plånbok och stöld var det ju inte frågan om, utan bara att rätt ska vara rätt, för dom visste nog minsann vad dom gjorde när dom växlade med mig.

Jocke gick motvilligt med på min idé och gick lika motvilligt uppför den branta backen till deras lyxiga hotell.

Vi åkte hiss upp ett par våningar och jag såg hur svetten pärlades i Jockes panna, för varje våning.

Vi serverades groggar, men allt började kännas urartat och pyton även för mig, så jag ville öka tempot, så vår historia med dessa män skulle gå mot sitt slut.

Jag ryckte åt mig plånboken och sprang ut ur rummet och in i hissen. Dörrarna skulle just slå igen när mannen satte en fot emellan och Jocke stod bredvid och såg skärrad ut.

Han var vansinnig och trodde att jag skulle stjäla plånboken av honom, men efter lite knuffar mot både mig och Jocke och när han slitit börsen ur min hand, så lugnade han ner sig och lyssnade på min förklaring.

Vi blev utkastade från deras hotell.

Dom stod där i entrén och hötte med nävarna och gormade och skrek efter oss.

Jocke var arg som en bålgeting och sa att vi kommit billigt undan...

Han var fortfarande arg dagen efter och sa att när vi kommit hem så skulle han kontakta mina föräldrar och berätta vilken galning jag var.

Vilket han aldrig gjorde, men han svarade inte heller i telefon på 10 år...

Liftarresan med Joakim- Akt V

Resan fortsatte genom Rumänien mest till häst, men också nån personbil och lastbil plockade upp.

Vi övernattade hos människor som bjöd in oss, eller på nån camping.

Kyckling var enda möjliga maträtten på landet och i städerna var det kexchoklad eller bröd som gällde.

En snäll gammal dam på landsbygden som bjöd oss att stanna över natten, nackade en av sina få hönor för vår skull och plockade den där på bakgården. Hon kokade en enormt god soppa med potatis och andra rotfrukter i och jag minns att vi höll på att svimma så ljuvligt det var.

Vi fick som vanligt dåligt samvete, så jag knäppte upp min guldkjedja i nacken och satte den på hennes hals istället.

I Bukarest så träffade vi en kvinna på spårvagnen som bjöd hem oss där på stående fot, utan vidare presentation.

Ibland kunde vi bli erbjudna och inbjudna väldigt oväntat och impulsivt och det var en av tjusningarna med detta sätt att resa, tycker jag.

Hon hyschade oss där på spårvagnen, när vi ställde frågor om Rumänien. Och när vi vandrade efter den halvskumma gatan i skymningen, så vände hon sig om och såg sig om flera gånger, som om hon var lite paranoid, eller i alla fall misstänksam och på sin vakt.

Hon bodde med sin man i en källarlokal som luktade starkt av mögel.

Det var sprickor i väggarna och färgen krackelerad på många ställen. Vissa väggar var tapetserade, men tapetvåderna bubblade & bångnade. Det sprang kackerlackor lite här & där.

Lite lustigt och samtidigt mycket sorgligt när det hängde en kristallkrona i ett sånt där källarrum och med så lågt till tak.

I övrigt hade dom vackra antika möbler, så möblemanget tycktes inte stämma överens med självaste bostaden.

Dom bjöd på kvällsfika och berättade om situationen i Rumänien. Det talades tyst, nästan i viskningar, som om dom var rädda för att bli avlyssnade.

Dom berättade om utegångsförbudet som inträdde klockan 22.00 och då förstod vi vad det hade handlat om där i första staden, med postbilen och allt annat tokigt. Och dom berättade om matbristen, brödköerna, bensinbristen och om att allt spannmål som exporterades utan hänsyn till att landets egna befolkning svalt.

Dom hatade Nicolae Ceausescu och hans fru. Dom roffade åt sig och brydde sig inte om folket. Man fick inte tycka & tänka vad man ville, då riskerade man att försvinna, så där dök Joakims tidigare utsagor plötsligt upp.

Hon arbetade som bibliotikarie och hade väl en del egna åsikter som hon inte ville skulle höras av vem som helst.

Dom hade blivit fråntagna sitt tidigare hus, men vi förstod inte varför, så lite språkliga missförstånd blev det, eller så var vi alla trötta.

Vi fick duscha och sen blev det kväll.

Det kändes svårt att somna i den fräna lukten och Jocke nojjade en del på vad mögel kan ställa till med, vad det gäller hälsan.

Men när jag tänkte på att det där var deras liv och jag bara besökte dem tillfälligt, så borde ju jag därför stå ut med det som för dom var ett dagligt faktum.

Och med det i åtanke, så somnade jag tillslut.

Vi tog avsked av det snälla och gästvänliga paret och lovade att vara försiktiga, eftersom det var ett farligt land, enligt dem.

Vi var i landet några dagar till och liftade söderut.

Hölassen vi fick lift med var ljuvliga. Jag kommer aldrig att glömma när vi låg där i höet och tuggade så där nonchalant på varsitt grässtrå och tittade rakt upp i den molnfria himlen, medan hovarna klapprade i skritt och trav genom den Rumänska landsbygden.

Liftarresan med Joakim- Akt IV

Efter några liftar till kom vi mitt i natten till en lite större stad.

Där hoppade vi av vid stadens stora hotell, för nu hade vi fått nog av idioti, regn etc och var tröttare än nånsin förr.

I hotelltrappan lubbade en kackerlacka snabbt uppför och jag kände att det kanske inte var så lyxigt, som vi tänkt unna oss, ändå.

Kvinnan i receptionen stirrade avmätt på oss båda och sa: "Were do you come from; the forest, or what"?

-Ursäkta?.. tyckte vi och lutade oss över disken med armbågarna.

Receptionisten pekade på våra hår, så att vi vände oss mot varandra för att liksom spegla oss i varandra. Synen vi fick se i den ljusa hotellfoajen går knappt att beskriva.

Det satt fast stickor och strån i våra tjocktröjor och våra långa lockiga & trassliga hår, vi hade svarta lortränder på våra nakna ben, som jag inte kan säga vars dom kom ifrån annat än kanske från skitiga förarhytter och Jocke med sina håriga nakna ben som i kortkort.

När vi stod där som förundrade av varandra, så trillade det ner en snigel från mitt hår på receptionsdisken. Vi bröt ut i ett befriande skratt.

Receptionisten däremot skrattade inte, utan såg väldigt sammanbiten och ointresserad, närmast äcklad ut och sa snabbt som svar på vår tidigare fråga att: "We have no room; sorry"! "Please try another hotell"!, och vände sig snabbt om.

Vi hasade oss molokna och mycket motvilligt och väldigt vilsna ut mot utgången igen.

Det var fortfarande natt ute, inget såg öppet ut och vi var kollosalt hungriga.

Vi gick gata upp och gata ner och inte en själ mötte vi.

Katter jamade, slogs och välte soptunnor och allt var väldigt ödsligt.

I en korsning stannade en gul postbil och mannen insisterade på att vi snabbt som tusan klev in i lastutrymmet. Han gestikulerade och kunde några ord på engelska öppnade dörrarna där bak och knuffade nästan in oss. Joakim var arg och rädd, där bak i bilen för allt hade gått så snabbt, vi var så förvirrade i vårt trötta och hungriga tillstånd, så vi hade varit lätta att manipulera. Postbilen hade inga fönster där bak, så vi kände oss närmast kidnappade. Bilen svängde & krängde, bromsade in och gasade på om vartannat. Han stannade på några ställen och lämnade post förmodade vi. Sen bromsade han in och släppte in ytterligare ett par personer där bak. Vi fattade verkligen noll, men tillslut blev vi avsläppta vi samma hotell som vi varit på från början.

Vi hade inget annat val än att gå in igen och Joakim var övertygad om att han skulle fixa det här nu, för nu fick det vara nog.

Han lockade receptionisten med dollar och då fanns det helt plötsligt ett ledigt rum.

Rummet var okej förutom kackerlackorna, men efter en skön dusch så svimmade vi i princip i samma minut som vi lagt oss, så det fick vara hur det ville med dom där kackerlackorna; vi orkade då inte bry oss.

Vi liftade vidare från staden dagen efter. Vi hade nämligen sprungit in och ut ur affärer som inte hade några vettiga varor. Inte en korv, inte ett köttstycke hängde hos slaktarn. Inte något som överhuvudtaget liknade mat gick att hitta och dom flesta hyllor var totalt tomma på varor. Jag blev väldigt arg och fattade ingenting. Hade ju inte en aning om att det var så fattigt i ett europeiskt land. Och just då, mitt i hungern, så reagerade jag med ilska och förtret över situationen. Tänkte egoistiskt och turistiskt och tänkte inte alls då i den stunden på alla dom som bor och lever där och har det som norm.

Kexchoklad var allt vi kom över och just dom verkade finnas i överflöd. Energi var det i alla fall, så det fick duga för tillfället.

Snacka om att var bortskämd, men jag visste inte bättre...

Vi fick lift med gamla rostiga bilar, som tagna ur 50-talsfilmer och med hästekipage som det kryllade av, mer än av bilar, där i Rumänien och en del lastbilar.

I en stad satte jag ut tummen mitt i centrum bara för skoj skull och prrrroooo hördes när ett skrotlass bakom två hästar stannade in nästan vid mina fötter.

Två zigenare satt på kuskbänken och den ena sov faktiskt, med huvudet lite snett på sidan mot axeln på den andre. Den styrande knuffade till den andre och gav order om assistans, så den nyss sovande skuttade vigt ner och tog av sig sin skinnkavaj och la upp den på några mjukare skrotsaker och hjälpte mig sen snabbt upp på vagnen. Joakim var strax bakom och också snabbt uppe på hästsläpet, för vi förstod att vi inte kunde bromsa upp stadstrafiken.

Vi kom iväg i lätt trav.

Dom vände sig om och undrade som gentlemen om allt var till belåtenhet och "Oh yes" sa vi mycket fnittrigt och lyckligt. This is life, vad väl ungefär vad vi båda tänkte, skulle jag tro. Och som om inte allt redan var en saga, så vände dom sig om och pekade på en pub och höjde ett osynligt glas till munnen som i en pantomim, medan dom nickade jakande åt sin egna idé. Vi nickade tillbaks utan att förstå mer än att dom undrade om vi var törstiga.

Helt plötsligt och mitt i farten hoppade den ena av och sprang in på en pub och kom snabbt ut igen med en ölsejdel i vardera hand som han överräckte till mig och Jocke. Hästen skrittade sakta, så han hoppade på igen.

Vid nästa pub gjorde han likadant och köpte varsin till sig och kusken. Väldigt udda och fantastisk händelse tyckte vi båda.

Vi satt där bak och skålade fram mot dom båda snälla männen och riktigt mös av alla otroligt spejsade intryck.

Liftarresan med Joakim- Akt III

Vi liftade vidare och det gick väldigt bra.

Före den Rumänska gränsen fick vi dock hoppa av och promenera.

Det verkade vara känsligt att ha extra passagerare som dessutom var främlingar där vid gränsen. Även om vi nu hade haft trevligt i bilen och skulle fortsätta åt samma håll,så fick vi se hur det gick i tullen och om vi kunde resa vidare med just dem, sa dom åt oss.

Stämningen var ytterst nervös.

Jag vet inte vad Jocke visste om Ceausescus styre, men jag visste knappt nåt då 1984.

I stora drag, så visste jag inte så mycket mer än att visum krävdes, liksom till Ungern och att det var liknande östeuropeiska länder.

Med tanke på den nerviga inledningen vid gränsen, så gick det oväntat bra att ta sig genom tullen.

Vi fick lite stämplar, fylla i några formulär, växla lite pengar, svara på lite frågor, inne i det ena tullhuset och sedan passera.

Himlen blev snabbt mörk och bara ett par kilometer in i landet, så började det spöregna.

Det var som om man satt på en dusch och regnet var vasst och gjorde ont. Blixtar och åskknallar avlöste varandra, så gick inte många sekunder mellan dem. Det dundrade så att det gjorde ont i öronen och vibrationerna kändes nästan i marken. Himlen var kolsvart mellan blixtarna som lös upp skogen, vägen, oss och allt annat en stund. Det verkade som om allt stod stilla i tullen pga. vädret, för trafiken hade upphört och inga bilar kom längre körandes.

Ödsligt var bara förnamnet.

Helt plötsligt slänger sig Joakim på marken och skriker på engelska: "I'm hitten Cathryn! Run, pretect yourself! Don't care about me!

-VA! sa jag och ställde mig med händerna i sidan ovanför Jocke och bara stirrade.

-Vad är det du, säger sa jag och bröt ut i ett hejdlöst garv.

Jag försökte hjälpta honom upp från marken, men han var motsträvig och viftade och sparkade kring sig som i chock, men det var inget jag tog in utan jag var helt fast i det komiska i situationen och kunde för mitt liv inte sluta skratta.

Jag fick tillslut upp honom på fötter och trots kraftigt magknip från allt skrattande, så började vi lubba tillbaks mot gränsen.

Vi slängde våra ryggsäckar i diket först, väldigt kvickt, på Jockes kommando.

Han verkade så traumatiserad att jag gick med på hans idé av bara farten och jag började ju inse vad irriterande mitt skratt kunde uppfattas av honom, men som jag såg på saken så var han inte mer träffad av nån blixt än jag, och var kom engelska ifrån?

Allt var utflippat och totalt av banan enligt min uppfattning och orsaken var nog ren & skär mörkrädsla, som kanske skulle vara pinsam att erkänna.

Vid gränsen stod det hur mycket bilar som helst och trängdes i tajta köer. Det formligen forsade ner. Vi var sjöblöta och såg ut som två dränkta katter. Tänderna skallrade på Jocke och jag hade mascara på kinderna, så vi gick in i samma tullhus igen.

Vi satte oss på en bänk mot ett element och huttrade. Jocke sa inte ett ord och såg väldigt arg ut, så jag gick och köpte kaffe åt oss båda i automaten som lyckligtvis fanns där.

Han nickade knappt till tack, så jag ville ge honom en stund ifred, så jag gick ut för att ta ett bloss.

Ciggarna var fuktiga och gick inte att tända och en som jag fick fyr på vek sig och hängde halvt avbruten, snopet nog, så jag kikade mot bilarna för att se om nån snappat upp mitt dilemma.

En man vevade ner rutan och höll fram ett ciggpaket och bjöd mig på ett par. Jag tackade glatt och vände mig om och krockade nästan med Jocke.

Han var också röksugen, men fortfarande fåordig och butter.

Vakterna hade givetvis uppmärksammat oss och tog med oss in i ett annat litet vakthus och förhörde oss lite. Dom hade stor förståelse för vädret, men sa att dom tyckte att vi hade varit klart här vid gränsen nu och ville att vi skulle hålla med. Jag försökte få låna en ficklampa, som kunde vara användbar i sökandet efter våra ryggsäckar, men fick nobben av den anledningen att dom inte tyckte att vi skulle komma tillbaks något mer, utan resa vidare nu.

Regnet hade avtagit till ett mer normalt regn och bilarna hade börjat köra därifrån, så vi tyckte att det var bäst att snappa upp vinken och ge oss iväg igen.

Vi promenerade efter den våta vägen och efter ett par hundratals meter, så undrade jag om det var här nånstans vi slängt våra ryggsäckar.

Jocke hade ingen aning. Jag sa att vi borde gå i diket, tills vi ramlar över dem. Aldrig i livet, sa Jocke och menade att han hellre köpte allt nytt än att gå i det förbannade, sumpiga och främmande diket i det här mörkret.

-No way, sa han. Och förresten, vet du om att det här är Transylvanien, sa han vidare.

-Hm, sa jag och det betyder...?

-Ja, att det är Greve Draculas hembygd, sa han, som om han satt inne på nån hemlighet som jag inte hajjade.

-Dessutom är det midsommarafton ikväll, sa han vidare.

Vad det hade med våra ryggsäckar att göra fattade jag inte, men det kändes lite spännande att vara i Transylvanien och att tänka på att det här var vår midsommarafton kändes faktiskt också bra.

Jag insåg det lönlösa i att be Jocke om hjälp och jag hade minsann inte råd att köpa nya kläder, sovsäck, ryggsäck och allt vad mest jag nu hade med, så det var bara att kliva ner i det läbbiga & sumpiga diket själv.

Usch, pytonäckligt var det!

Jocke gick i samma takt uppe på vägen och spejade åt alla håll och kanter. Han snurrade runt flera gånger och pekade åt olika håll. Han sa flera gånger att han såg självlysande ögon. Han trodde att det kanske var schakaler. Han lät rädd på rösten och det gjorde mig nervös.

Jag bad honom sluta flera gånger, så att vi kunde få hitta våra väskor och att jag inte skulle palla att fortsätta min promenad i diket om han inte gav sig snart. Och vips, där var dom! Skönt! Wow! Härligt!

-Ta emot väskorna och hjälp mig fort upp ur diket, bad jag Jocke, för här vill jag inte vara en sekund till!..

Jocke var fortfarande spänd, nervös och nojjig. Han såg syner hela tiden och det irriterade mig, som inget såg.

Han spred ett obehag som jag inte själv valt att uppfatta, så jag blev riktigt förbannad.

När han tillslut tog tag i mina axlar och sa att det stod en man med k-pist längre fram på vägen, så flippade jag totalt och började skrika åt honom att nu fick det verkligen vara nog.

Medans jag ruskade Jockes axlar och ville att han skulle vakna ur sitt paranoida tillstånd, så stirrade han skrämt på något bakom mig och liksom över min axel samtidigt som någon plötsligt knackade mig på ryggen.

Jag vände mig argt om och fick se att där faktiskt stod en man i militärliknande kläder och med en k-pist riktad mot oss. På samma signal lyfte vek vi upp våra armar, som om vi gav oss. Han ville se våra pass, så vi fick försiktigt ta ner händerna och lika försiktigt ta fram våra pass. Han synade dem med hjälp av en ficklampa. Han undrade på knagglig engelska vad vi gjorde där och jag försökte förklara. Eftersom han mest troligtvis tyckte att vi burit oss underligt åt där i mörkret, skrikandes åt varandra etc, så fick vi följa med tillbaka till gränsstationen.

Det var tredje gången vid samma station, så till och med jag började bli lite nervös.

Jag försökte förklara allt med hjälp av engelska som dom inte förstod så bra och gester & kroppsspråk i överflöd, så jag uppförde som en liten teaterakt där inne på kontoret.

Dom smålog lite samtidigt som dom harklade sig och försökte återfå den respektingivande halvbryska pondusen och sa att det här var definitivt våran sista chans att ta oss in i landet. Nästa gång skulle vi få lämna gränsen åt det håll vi först kommit ifrån, alltså back to Hungary.

-Yes, yes, yepp, okey, of course, blev våra skrämda svar tillbaks.

Vi gick raskt därifrån med lite krökta ryggar och stressade nerver. Vi ville inte ens titta bakåt förrän vi lagt en rejäl bit bakom oss.

Det kom knappt några bilar, så vi muttrade lite deppigt att undra hur det här ska gå.

Vi ville byta kläder. Vi frös, så vi gjorde halt och tog av oss våra ryggsäckar. Vi grävde runt i packningen och kände att det ändå var ganska torrt, i alla fall torrare än det vi hade på oss för närvarande, så vi slet upp olika plagg och bytte på stället.

När lysen från bilar närmade sig, så skylde vi varandra.

Vi fick på oss lite kläder i knasigt kombination, med oj så skönt det kändes att få slita av sig dom absolut fastlimmade och genomvåta plagg vi hade haft.

Vi ställde oss med tummarna upp där på vägen, i varsin lång, röd, polotröja med skjorts till som i mörkret och av bara farten uppfattades som två korta kjolar, så en långtradare pallnitade just bakom oss.

Han såg lite besviken ut när vi hoppade in, men vi fick åka med.

Liftarresan med Joakim - Akt II

Vi klev ut på Budapest perrong. Solen sken och allt kändes spännande och bra.

Vi letade upp närmaste camping där vi hyrde hängmattor. Det var det billigaste alternativet och som dessutom kändes väldigt luffar-romantiskt.

Det som var väldigt störande, men ändå häpnadsväckande var att Carola Häggkvist spelades i campingens högtalare, som satt i lite träd, här & där.

På kvällen kunde jag knappt somna för alla grodor som kväkte & kvackade i den närliggande ån och för att inte tala om alla jädrans gräshoppor som lät lät hur högt som helst och i massupplaga.

Det kan vara mysigt, speciellt om man får bestämma själv när dom ska tystna, så redan efter första natten var jag rätt less på stället.

Jag tog reda på att det fanns en ranch utanför stan, där man kunde få rida, så jag ville så klart dit. Joakim var inte så peppad på det, utan ville hellre stanna på campingen och hyra en kanot. Vackra Donau låg alldeles intill och skulle vara spännande att paddla nedför eller uppför, tyckte han. Han kunde följa mig som dagsutflykt och leta upp ranchen, så det bar av med buss en bit och resten på tummen.

Framme på ranchen syntes inte en enda människa till, så jag gick och knackade på i det lilla huset på samma gård.

Joakim tyckte att det kändes lite olustigt, så han väntade nere i backen, på baksidan.

En underbar liten herre kom och öppnade och bjöd mig att stiga in.

Gibor Trancy presenterade han sig som och frågade om det kunde smaka med en wiskey.

Jag var inte sen med att tacka ja, så han erbjöd mig att slå mig ner där i salongen och att förklara mitt ärende.

Visst, det skulle gå hur bra som helst att få rida hos honom. Det var hans ranch och han berättade om hur han varit kavallerist i ryska vinterkriget och hur han varit i Alaska och jagat björn och andra djur och en hel massa andra äventyr han varit på i yngre dar, när det knackade på dörren. Utanför stod Joakim och undrade lite försynt om en svenska vid namn Cathrine hade varit här, medan han sträckte på sig och försökte kika över lite stressat över Gibors axel.

Gubben Gibor var inte heller sen med att bjuda in Joakim, så han kom raskt tillbaks med honom in i finrummet och frågade om det var min vän.

-Yes, sa jag.

Han var lite undrande över varför han hade väntat utanför, hela denna långa stund och jag som faktiskt av bara farten hade glömt bort Jocke, blev lite generad.

Gubben Gibor dunkade mig i ryggen och sa: "Well we take one more wiskey; what do you say? And cherry for the ladys, sa han och nickade retsamt mot Jocke.

Jag blev kvar där på ranchen ett par soliga dar. Mockade i stallet och red hela dagar. Ljuvligt, måste jag säga.

Jag fick ett eget gästrum hos Gibor och allt var trevligt & trivsamt, förutom det nattliga krafsandet i väggarna och trippandet på golvet av en hel släkt med husmöss på nätterna, men det är smällar man får ta.

Det var ett kärt återseende för oss, när vi hittade varandra där på stationen som vi tidigare bestämt, efter att ha spenderat lite tid på varsitt håll.

Efter ett par dagar i vackra Budapest, bland schackspelare, kärlekspar som i Paris, konstmuseum, gulasch, ungersk salami och andra delikatesser och mysiga små krogar med gipsymusic, så reste vi vidare ner mot Rumänien.

Liftarresan med Joakim - Akt I

En lång historia...

Jag liftade runt i Europa mycket på den tiden jag inte var rädd för nåt eller nån och definitivt inte för fan själv!

En av turerna gjorde jag sällskap med en vän.

Jag tyckte nog ändå, måste jag erkänna, att det skulle bli rätt tryggt med en kille i mitt sällskap, så kanske jag kunde slippa alla "amoretyper" och deras eviga flörtande, men hur fel jag hade visste jag ju inte då...

Vi gav oss iväg i början av juni, Joakim & jag, med Polen som första destination.

Det var inga problem att få lift där, dom var så hjälpsamma så. Gästvänliga till tusen. Bjöd hem oss på mat och ibland blev vi erbjudna att stanna över natten.

Vi fick ganska dåligt samvete när dom var så fattiga och ändå bjöd så stort, men det hade varit fräckt & oförskämt att tacka nej.

Väl framme i Warzawa, hyrde vi ett rum privat och slog på stort och gick på teater på kvällen.

Pjäsen var väl halvbra, men det var inte mycket vi förstod, så vi valde att avsluta kvällen på ett discotek för att slå klackarna i taket.

Ja, klackarna dom hade jag användning av, för jag satte faktiskt klacken i baken på dörrvakten som tyckte att jag hade fått nog av förfriskningar för kvällen.

Jocke blev vansinnig och skällde som en bandhund medan han proppade i sig koltabletter som gjorde hela hans mun inklusive tänder lika svarta som själva tabletten.

Han sa: "Du kan inte vara klok; det försvinner ju folk i dom här länderna"!

Jag garvade och pekade på hans mun till svar och var inte direkt i läge att ta in något seriöst.

Det skulle sen visa sig att det skulle bli hans ständiga "nr:one- fras" under vår resa, vad det gällde mig.

Inte kul, med tanke på att jag var hemligt förälskad i killen och hade förhoppningar om att det kanske kunde bli vi under resans gång.

Dagen efter tänkte vi att vi skulle varva liftandet med lite tågluffande, av ren bekvämlighet,så vi löste biljetter till Budapest.

Dessutom ville vi lägga lite nordligare trakter bakom oss på fortast möjliga sätt.

Vi satt där på tåget och skålade i wiborowa, spelade poker, åt ur en matsäck, pratade med lite folk och hade det hur trevligt som helst. Tjeckoslovakien passerade revy utanför vårt fönster. Lite synd att skippa Prag, tyckte vi allt, men nu var det bara till att kompromissa och då kändes det nog ändå värt att prioritera solen och syd.

Plötsligt, liksom mitt i festen, när vi fått trevligt sällskap och allt, så stannade tåget med skrikande bromsar.

-Vad är det frågan om, undrade vi båda i kör?

-Station, STATION,customs, paper, passport, försökte vårt sällskap förklara.

-Jaha, men det bekommer väl inte oss, tyckte vi båda och tittade med ryckande axlar, höjda ögonbryn och skakande huvuden, på varandra och var ovanligt nog otroligt överens.

Utanför vårt kupéfönster kryllade det av vakter i alla varianter. Det var tågstationsvakter & kontrollanter, tullvakter, tågpersonal, samt poliser.

En vakt från tåget eller tullen, kom in i vår kupé och ville se på våra pass. Han blev tydligen inte nöjd med vad han såg, för han tog våra pass med sig och gick iväg.

Vi blev lite stressade, mest Joakim, men vi återgick ändå till vårt ouppklarade pokerparti och skålade snabbt med det som fanns kvar i glasen, för vi ansåg väl att vi inte kunde påverka situationen nämnvärt.

Mannen som tog våra pass återkom och gestikulerade och pratade med brysk röst till oss på nåt språk vi inte förstod. Han visade i gester att vi skulle följa med, vilket vi gjorde lite motsträvigt och med en hel del uppkäftigt ifrågasättande.

Vi fördes in i en liten tegelbyggnad invid stationen, femtio meter från tågrälsen.

Där satt en man vid ett skrivbord och tittade i våra pass och frågade om saker på ett annat språk. Saker vi inte förstod.

Jag skakade på huvudet och sa: "take it on english, please"!

-Why you go Budapest?, frågade mannen.

-Tourist, svarade jag och pekade på min visumstämpel i passet, medan Jocke höll sig i bakgrunden.

Medan vi satt där kom en annan man ur personalen in med en liten stationsvagn med våra ryggsäckar och andra tillhörigheter på.

Jag fick spunk, reste mig snabbt upp och började skrika & gorma på både engelska och svenska, att:"vad är det här"..."whats going on".."whats the fucking problem".. Jag tittade ut genom det spröjsade dörrfönstret och fick se att en stins stod beredd att vinka av vårt tåg, så jag slet åt mig min ryggsäck, skek åt Jocke att haka på och lubbade allt vad jag förmådde fram till tåget och hoppade på i farten. Det hade precis startat.

Jag öppnade vagnsdörren, gjorde honnör åt dom som stod och gapade nere på marken och klev in.

Jag hann tänka att mig styr ni inte över, innan tåget pallnitade med nödbromsarna.

Jag höll på att flyga omkull, var arg som ett bi och hade just börjat fundera på att Jocke stod bland den stirrade skaran på perongen ...

Jag blev avsläpad mot min vilja från tåget och blev i princip inburen, i samma byggnad igen. Jag bet, klöste, sparkade och skrek:"sieg hail", som en galning.

Joakim gick runt därinne och skrek att jag inte var riktigt riktig och att jag skulle för fan fatta att det försvinner folk i dessa länder och att vi kunde sluta som skjutna och nergrävda där i ingenmansland mellan gränserna och att för fan ingen skulle komma på att det var där vi var. Han stångade sitt huvud flera gånger mot den hårda väggen och då blev jag rädd. Tyckte att det såg olustigt ut. Det såg verkligen ut att göra ont och dessutom såg det väldigt utflippat och halvpsykotiskt ut. Som om han själv skrek efter att bli avrättad, om det nu var så det kunde gå till...

Jag bad honom sluta och sa att jag inte skulle göra så här mer och att jag lovade att ingen skulle försvinna, varken han eller jag och att allt skulle ordna sig, men att han borde hålla med om att den här situationen var orättvis, full av maktmissbruk och jävligt irriterande.

Vi blev utan förklaring, satta på ett tåg i motsatt riktning, alltså åter till Warzawa.

Trötta, missmodiga och lortiga klev vi in på centralstationen och pratade med en biljettförsäljare. Den snälla och förstående kvinnan kunde inte heller förklara varför det blivit som det blev. Hon gav oss nya biljetter till samma destination, med dagens datum och med avgång om nån timma, men inte utan att säga att vi borde rannsaka oss själva för det inträffade.

Vi höll oss nyktra och passerade samma gränsstation utan problem.

Det som hänt kvällen innan kändes väldigt främmande och far away....

Pappa för en dag

Det slog mig en dag att det kan inte vara kul för ungarna att sakna en farsa.

Dom är mina, så dem ska intet fattas, tänkte jag, det är dom för fina för.

Så vad gör man inte när det känns så..

Jag kikade in i min garderob. Tog ut en glencheckrutig kavaj, ett par svarta jeans, en frackväst och en randig skjorta.

Det här blir bra, tänkte jag och klädde på mig allt.

Det fattas en slips, men det kan jag låna av grannen, tänkte jag vidare.

Jag målade en mustasch med kajalpennan, fyllde i ögonbrynen med densamma och satte vax i håret och drog ihop det till en svans.

Snyggt, tänkte jag glad i hågen och satte på mig ett par boots.

Jag ringde på hos grannen och frågade glatt om jag kunde få låna en slips, om han hade en över.

Han stirrade förskräckt på mig och stammade fram att det ska väl gå bra, men vad ville jag ha...

-Kanske bättre att du följer med och väljer en själv, sa han.

-Gärna, vad snällt, sa jag.

Jag valde en svart med röda prickar på. Supercool!

-Du får tillbaks den ikväll, om det går bra, sa jag och frågade vidare om han inte tyckte att jag var en riktigt snygg karl?

Han nickade och tittade i golvet.

Jag promenerade visslande & glatt ner till "dagis". Solen sken och allt kändes spännande..

Inne på dagisgården var det livat. Alla avdelningarna var ute i det fina vädret.

Fröknarna kikade på mig och vinkade lite försiktigt.

Mina älskade ungar fick syn på mig och rusade fram. Dom trängdes om att hoppa upp i min famn.

Jag sa att dom skulle akta pappas fina kostym, för att dom skulle hajja mitt bus och ungar är inte sena att snappa upp vad som gäller, så dom var vakna till min stora glädje, även denna gång.

Efter en stund av kramar, så stegade jag frankt & resolut fram till dagispersonalen tog i hand och sa: "Hejsan, vi har inte träffats förut. Mitt namn är Carl och jag är barnens far. Trevligt att träffas"!, sa jag nickandes och skakade varmt alla i hand.

En av fröknarna skrattade och frågade om jag varit på maskerad under dagen.

-Ursäkta, sa jag, tilltalar ni alla på detta sätt?

-Lite fräckt att antyda att mina kläder skulle höra hemma på en maskerad, sa jag vidare och borstade lite högdraget på mitt kavajslag.

Mitt i förvirringen så skakade dagislärarinnan på sitt huvud och sa "Jag menar inte så"...

Barnen plockade ihop sina saker och vi sa "hej svejs" till alla och gick till affären.

På affären sprang ungarna runt och hämtade den ena godsaken efter den andra och passade på att få sina viljor igenom, när farsan äntligen var på besök.

Han var ett lätt byte; han var upprymd!

Människorna på affären hade inte tid att tappa ansiktet eller koncepterna, så det var bäst att inte titta nåt vidare värst på vår lilla skara till knasig familj, utan focusera vidare på sitt egna shoppande.

Mannen stod förestod charken skrattade och frågade: "Och vad kan jag hjälpa den här herren med då"?

Jag skrattade och sa att idag får ensamma mammor leva upp till både mors & farsrollen, och då blir det så här.

Han höll med om hur det hade blivit och tyckte att jag gjorde det bra och önskade oss en fortsatt bra dag, efter att ha sålt på oss en hel massa paket av allsköns delikatesser.

Väldigt glad blev jag av en vuxen som var med på noterna lika lätt som ett barn.

Vi köpte också en stor tårta och knallade sakta med skratt & skoj hem.

Väl hemma så bjöd vi in alla gårdens barn på tårta & saft, för att fira pappans ovanliga och plötsliga besök.

Det var en skojig dag, men grannen som jag glömt bort av bara farten, hade det inte lätt med sina grubblerier.

Han hade ringt en av mina vänner och frågat om hon visste hur jag mådde, om jag käkade några piller eller vad det kunde vara frågan om och han rekomenderade henne absolut att fara förbi mig och kika på eländet själv.

Hon blev ju väldans nyfiken, så det var klart att hon kom förbi.

Hon skrattade så att hon höll på att krevera och berättade sedemera om grannens upprörda samtal.

På kvällen när alla trollen gått i säng så plockade jag ihop deras leksaker både inom och utomhus.

Där på baksidan fann jag min granne som var i full färd med att plantera en häck mellan hans egna & våran lilla plätt, så jag kom ju på att jag glömt återlämna hans slips.

Han nickade bara lite snabbt och sa att "låt det va., behåll den du" och så gick han in och låste sin altandörr, som aldrig förr....

Det är inte lätt att förstå allas syften och missförstånd är nåt som dom flesta får leva med, men det går inte heller att knalla runt och dela ut informationsblad om oss själva till varandra, så det får vara som det är och man får ta det som det kommer: That's life! ;)

Kackel i rubrik & kubik

Han var full som ett ägg och

bestämde sig för att sluta supa

Bra sa jag "en alika vill ingen ha"

Nej inte en skata heller sa han,

så putsa nu vingarna, så bär det

kanske iväg på nåt kul ikväll

Kvällen kom och nattuggla som

jag är så häckade jag framför min

dataskärm när tuppen seglade in

Lägg ägg, sa han, sitter du här

som en ful ankunge, när jag

hela dan förväntat mig en svan

Jag sköter mig och reder mitt bo

Glad och pigg som en lärka

men det kan man inte märka

Som skator samlar jag på allt

som glänser och glimmar,

så städa här det tar timmar

Som den rugguggla jag är så

håller jag dig kär när du slutat

att supa som en fyllekajja

sa jag och kvittrade lite

Du är en sån knäppgök sa han

och lättade och försvann

Vi kan väl ses sa jag som en mes

som gjorde mig till för en fink

utan att ens hajja hans vink

Borde lära mig att hålla näbben

Men han kan flyga och fara

Det finns dom som är rara

Är ju ingen struts direkt

som gömmer sig i sanden

Så jag fixade till mig som

en påfågel såg jag ut

med färgglada fjädrar

tänkte va fan det är ju slut

Det är nog som att hälla

vatten på en gås, att kackla

och kvittra om saker till mig

Och ett gott skratt förlänger

livet, så låt skämten flyga

som svalor genom luften

Jag gav mig ut på våren

och läkta var alla såren

Jag hade luft under vingarna

Spanade och kände mig som

en örn som söker sitt byte

Stax hade jag flax, vilken tur

Han var klok som en uggla

Nätterna började bli kalla

Jag blev svartsjuk på alla

Såg mig om som en hök

ville att sanning skulle nås

Jag var dum som en gås

Storken kom så småningom

också till mig med ett knyte

Den lilla hade stark och

kraftig röst och hönsmamma

som jag blev gav jag honom

snabbt tröst vid mitt bröst

Kalkonhals och kycklingbröst

och helt utan tröst var den lille

Jag trodde jag skulle få dille

Men min kille som ville

mitt bästa sa att jag borde festa

och skaka loss allt damm

och lätta å det med rätta

Här flyger det stekta sparvar

genom luften och som den

prilliga parakit jag är

så försöker jag med slit

att fånga dom tämja dom

och återanvända dem...

Moralkakor tar där dom ska..

Min syster va dyster och sa:

Det är på tok å pränta i en bok

Som om jag inte själv förstår

Vad som är rätt, vad som går

Det som har varit är inte

Det är mänskligt att fela

Det är nyttigt med perspektiv

Och ett gott skratt kan hela

Jag vill ta det förflutna i hand

För att finna min framtid

Det är på tok å pränta i en bok

Det går inte an, sa hon och försvann

Din stund på jorden av Mikael Ekman

Du vet Cathrine

ibland är man så farligt nära allt

Och ibland tusen mil ifrån

Som jag sitter här på eftermiddan

Med solen som ett lån

Ett lån man måste betala tillbaka

Kanske fortare än man anar

Och du, Cathrine

Ibland har man använt alla orden

Och bara en dröm finns kvar

En solkatt omöjlig att fånga

En reflex som bara flyger och far

Och jag minns musiken i ditt kök, som du sa:

Det här är min stund på jorden

Du sa:

Jag ska kämpa och slåss

För mina ungar och för sådana som oss

Så att vi också en dag kan leva

Inte bara ducka och ligga lågt

Utan vara Adam, vara Eva

Dansa ett tag i paradiset

Innan det blir dags för oss att gå

Och jag ska slita ont om jag måste

Ta till alla knep jag kan

Räcker inte orden

Blir det öga för öga, tand för tand

För det här är min stund på jorden

Du sa:

Det här är min show

Min tid att brinna

Brinna som ett träd i önskelunden

Låt oss ta vara på den här stunden

Vem vet, den kommer kanske aldrig mer igen

Och när jag blivit trött

Hoppas jag att du tar emot mig där jag faller

Ger mig lite tröst och ro

Säger dom rätta orden

Häller upp lite vin i min sko

För det här är min stund på jorden

Du sa:

Om du vill så får du slå följe med mig ett tag

Vara min vän

Bara du är stark när jag är svag

Kan bära mig över dom dar jag tvivlar

Dom dar allting bara är en vardag grå

Vill jag att du tar med mig

Till ditt land

Ger mig visor, gör konster ingen annan kan

Blir mitt moln i byxor, en poetisk man

Så ska jag vara din syster, ditt ljus och din hand

Och aldrig mer ska vi gå i makternas band

Aldrig mer dagtinga med orden

Och när det blir dags för mig att gå

Ska jag ta den genaste vägen

Mot friheten och havet

För allt vad som är sant och det som blev galet

Det här är min stund på jorden

Jag är inte kriminell; snodde bara en soffa..

Jag snodde en soffa. Inte vilken som helst, utan en ursnygg.

Jag vet inte varför..Jo det vet jag. Det bara blev så...Allt var så tokigt då.

Jag träffade en rik man som sa att jag skulle få en soffa.

Jag behövde en. Den var för liten den jag hade. Jag ville ha en till. En ny.

Jag hade sett en på en möbelfirma, som jag ville ha.

Han sa att jag skulle få en så småningom.

Jag ville ha den nu.

Jag ville inte vara beroende av någon annans pengar & nycker, så jag tänkte att få se nu...hmm???

Jag berättade för min väninna om soffan jag fallit för och om mannen jag inte fallit för, men som lovat mig en soffa när det föll honom in.

Hon hade en idé. Hon sa " Du kan sno en!"

Vad bra, sa jag. Hur då?

Hon berättade en story om några i Skåne som gick in i väntrummet på en privatklinik och helt sonika bar ut samtliga soffor därifrån och tyckte att jag kunde klura lite på den...

Det gjorde jag.

Jag kontaktade en open minded och hjälpsam vän och la fram min försoffade plan.

Okej, sa han. När, var, hur?

Vi hyrde en budgetbuss och körde beslutsamt, ut till möbelfirman utanför stan.

Vi parkerade en bit bort och knallade raka spåret in på soffavdelningen iklädda rutiga arbetskjortor i flanell med små kuddar under, jag med bandagerad byst, snickarbyxor, arbetskepsar, med instoppat hår under, med hårvax i och sminkade mustascher med kajalpenna & kraftiga ögonbryn, ifyllda med mascara och varsin snus under läppen.

Vi lyfte upp skyltsoffan i varsin ände och bar den resolut förbi kassadisken.

Nickade åt kassörskan lite lätt och viftade med ett papper från bröstfickan som skulle föreställa en rekvisition eller nåt slags beställningskvitto.

I själva verket var det helgens matlista.

Kassörskan tittade snett upp på oss och bara stod där och fixerade oss med blicken, under lugg, medan vi skyndsamt kånkade iväg med den vackra divanen.

Vi ökade tempot lite, hivade in soffan där bak, smällde igen dörrarna, kastade oss in i hytten och drog iväg med en rivstart.

I backspeglarna såg vi folk vid utgången som pekade och tittade med handen snett i pannan, som en kikare, efter oss.

Hemma blev det så fint. Färgerna matchade perfekt.

Han som skulle ge mig en soffa så småningom, blev så obetalbart snopen när han insåg att han försuttit sina chanser i sofffrågan och ramlat utanför ramarna på min agenda.

Morgonen efter var det jag som blev snopen.

Först av tidningen som slagit upp storyn stort på förstasidan, med en teckning av ett par som bar en soffa mellan sig, med handväskan fladdrande vid höften, på kvinnan och båda med tungan rätt i mun.

Välplanerad & fräck soffstöld stod det.

Ju fräckare, desto bättre går det tydligen att handla på detta sätt, stod det vidare.

Vi beskrevs som ett par i 25-årsåldern och det kändes ju okej.

Whow vilken grej, vi klarade det tänkte jag impat, när det ringde på min dörr.

Det var polisen. Dom letade en soffa sa dom.

Jaha, sa jag, och...

Ja vi har en husrannsakan här, så kan vi få kliva på, frågade dom, medan dom trängde sig förbi mig och stövlade rakt in, med dojjerna på.

Soffan var ju inte direkt gömd, så...det var bara att följa med till stationen och min fina divan lastades upp på ett släp bakom den andra civila polisbilen. Själv fick jag åka i den vanliga.

Polisen som förhörde mig ville ha namnet på min kumpan.

Aldrig i livet, sa jag. Jag har packat en bag, så jag kan stanna här några dar om det skulle vara så, men det namnet ger jag dig aldrig!

Han ville bara vara hjälpsam och ska inte få nåt trubbel över det, tycker jag, sa jag.

Han skakade på sitt huvud och ringde möbelfirman.

Han berättade att soffan var funnen.

Jag avbröt honom och frågade om jag kunde få prata med möbel-chefen, när han nu liks hade honom på tråden.

Han såg frågande ut och sa till mannen i den andra änden att jag visst ville ta ett par ord med honom om det gick bra. Han räckte tveksamt över luren.

Jag presenterade mig och sa att jag inte kände mig så nöjd över sakernas tillstånd och att jag ju så gärna ville ha den där soffan, om vi bara kunde komma överrens.

Jag undrade om han kunde pruta lite på den, eftersom den fungerat som skyltmaterial och faktiskt kändes lite nersutten både här & där.

Han stakade sig lite, så jag passade på att fronta honom med ett skambud på 6000:- jämt, istället för 6900:-.

Han nappade.

Snuten mitt emot däremot, tappade hakan i sitt stora skrivbord; tur att där fanns plats!

Vi gjorde upp affären och tackade så länge och la på.

Polisen sa att jag nog var den fräckaste han mött och han undrade om männen föll som käglor för mig.

En konstig fråga med tanke på situationen tyckte jag och skakade omedvetet på mitt huvud och tänkte oj, oj, vilka dårar det finns.

Jag släpptes.

Jag stack hem och ringde runt lite.

Fick låna pengar av en vän.

Åkte genast ut till min favoritaffär och gjorde rätt för mig. Lämnade över pengarna och tog i hand. Sa att jag gillade utbudet hos dem, som han säkert förstod och att jag ville handla här i fortsättningen, men på ett mer ordinärt sätt, om han hajjade? Jajamensan det gjorde han och det var inga hard feelings där inte!

Smidigt tänkte jag.

Landade hemma igen och tänkte "var tusan är min soffa nu då?"

Ringde stöldgodsavdelningen.

Sa att alla papper var i ordning, "soffan är min, så det är bara att ni kör hem den till mig; ni har väl adressen?"

Gubben gormade. Sa att aldrig under hans 20 år vid polisen hade han varit med om att köra ut och tillbaks stöldgods till nån.

Det kan väl knappast vara mitt problem sa jag och det är faktiskt inte stöldgods vi talar om, numer.

Soffan är ju för tusan betald och jag har kvittot i min hand.

Dessutom har jag redan hämtat den en gång och hur många gånger ska man behöva köra hem en soffa?

Så jag har kört den färdigt anser jag.

Det här ligger på ert bord, sa jag vidare.

Soffan kom just precis före fyraslaget, innan det var stängningsdax på stationen.

Phu; helgen räddad!

Två poliser lastade av den och bar in den.

Jag påpekade att ena foten var lite kantstött, så nu kände jag mig så också...

Några månader gick, så var det dax för rättegång.

Det här går fint, tänkte jag och knallade dit i för små byxor, som inte gylfen gick att stänga på.

Jag satte ett gummiband mellan knapp & knapphål för att dom skulle sitta uppe, som dom skulle.

Jag hade avböjt advokathjälp, ville försvara mig själv.

Det gick bra, timmarna gick och rättegången fortskred.

Jag ville inte ha så höga böter sa jag för det har jag inte råd med och dessutom har jag betalt soffan, så det känns inte så kul att liksom dubbelbetala den.

Dessutom kände jag mig kränkt över att bli igenkänd av min gamla klasskompis från Komvux, som numer jobbade på möbelfirman som försäljare och som hade tjallat & tipsat gud & alla, att det var jag, och med tanke på hur jag såg ut, så kände jag mig minst sagt förnärmad.

Kunde inte bli klok på att han hade känt igen mig..

Fasiken också, vilken nitisk personlighet!

Rätten bad att få ajournera sig.

Sure, tänkte jag.

Hann bara med ett snabbt bloss, så var dom tillbaks.

Dom fann mig skyldig till stöld, men utan kriminella avsikter.

Det var något annat, som dom inte kunde sätta fingret på...

Lögner & förbannad dikt (och konsten att måla in sig själv i ett hörn..)

Människor som ljuger förgiftar mitt sinne.

Jag orkar inte sortera lögner från sanning.

Det kan inte vara meningen att det ska vara så, men ändå är det vanligt.

Jag vacklar. Faller nästan in i depression.

Det spelar ingen roll hur vita lögnerna än är, så svartnar det i min skalle.

Jag blir illamående och känner mig förgiftad av världens ondska, även om det verkar melodramiskt & felpropotionerat, så känns det så.

Om det inte går att bryta relationen så gör den mig spänd, misstänksam & obekväm.

Man blir osäker och börjar tvivla på allt & alla. Ibland, också på sig själv. Vem ska man lita på?

Lögnernas ursprung är många, men dom flesta bottnar i ekonomiska frågor, drogmissbruk eller ren & skär mytomani.

Dom som handlar om skvaller, förtal, avundsjuka eller skydd av sig själv eller annan brukar inte ligga på samma nivå och bekommer mig därför inte i samma utsträckning. Dessutom är dom slags lögnerna så pass vanliga att det är något man får lära sig att leva & handskas med på ett annat sätt här i världen.

Att skarva historier för att göra dom roliga, är okej i mitt tycke, men att skarva för att framstå som bättre än vad man är, känns patetiskt & tragiskt.

Lögner på högre nivå, från regeringar, säkerhetstjänster, militärer, diplomater, vetenskapsmän, andliga ledare, företag, stora som små, och statliga tjänstemän, gör mig deprimerad & vilse i pannkakan.

Det sägs att ärliga människor är farliga människor och det talar väl sitt tydliga språk om vilken värld vi lever i.

Det finns dom som kollapsar totalt när bubblan spricker, så varför skulle dom leva i nåt som kan rämna? Okej om man vänt blad och vill se framåt istället för bakåt, men om bubblan är nuet som hela tiden byggs på, så är det sorgligt värre.

Visst har dom flesta ett lik i garderoben, sopat saker under mattan eller en hund begraven nånstans av olika anledningar och det vill man skydda och har man vänt blad, så har man väl sina skäl, men om allt fortgår så tycker jag att man får skylla sig själv den dagen allt uppdagas.

Jag håller på att måla in mig själv i ett hörn här, så det är nog bäst att jag ger mig med att lägga ut texten... ;)

Många lär sina barn att inte vara så ärliga som bagaren som talade om att han spottat i bulldegen.

Visst finns det som som man kan tala med mindre bokstäver om, men i det stora hela känns det förljuget & lågt till tak. Hycklande & kulissinriktat.

Det sägs att ärlighet varar längst och att sanningen hinner ikapp och jag hoppas att det är sant!

What go around, come's around...