Jag är inte rolig längre; kanske jag aldrig varit det..? Jo, men det har jag nog, när jag tänker efter. Rent ut sagt galen, faktiskt. Lite för mycket. Dessutom när barnen var små och då kanske det inte är så uppskattat alla gånger. Men nu skulle det passa bättre, med lite skoj & galenskap.
Men det är inget man beställer som en trasig del och det är självdistansen som pajjat, om vi ska plocka ut problemets kärna.
Det är den som kan göra oss så förbaskat roliga, plus sällskap förstås.
En ensam människa är en tragisk människa. Man kan lätt ramla in i nåt självdestruktivt, självömkande läge, som är svårt att bryta.
Det krävs en smärre satsning för att ta sig lös ifrån en sån dikeskörning.
Alla varnade mig att jag gjorde fel prioriteringar och att jag borde släppa mina barn, men jag slog dövörat till, som vanligt. Ville väl som hönsmammor alltid vill, men det är inte hjälp, utan stjälp, att försöka tillrättalägga deras liv långt upp i övre tonåren.
Konstant orolig och eftersom jag saknade närvaron av en förälder själv, både tidigt & sent, så trodde jag att det var bra det jag gjorde. Att det skulle uppskattas & uppfattas som kärlek som var uppbyggande och som kunde plåstra om sår från tidigare år, när jag inte räckte till.
Men det som är för sent, är tyvärr för sent, så jag kom till slut fram till beslutet att jag sticker. Dom behöver inte mig längre. Det är jag som klamrar mig fast och hindrar kanske dem i deras liv och det vill jag ju inte...
Trodde att alla barnen skulle gilla att jag satsade på mig själv och gjorde nåt vettigt. Något som dom kanske kunde bli stolta över, men nej!
Hon som bor längst bort ville att jag skulle stanna för hennes skull, vilket jag inte kan förstå, eftersom det skiljer 150 mil mellan oss.
Jag missar hennes bröllop, hennes barns födelse, hennes liv i det hela stora taget, så vad faan skulle det ha spelat för roll om jag varit i Uganda som volontär i detta nu?
Knappast så mycket mer än att jag kanske skulle ha växt som människa och haft mitt liv medan hon haft sitt. Ganska bra för alla, eller hur?
Jag lyssnade, jag stannade, jag krympte; jag ångrar mig lite och det räcker för bitterheten att få fäste. Det giftet behöver nog inte så mycket för att triggas igång...
Bra idé och beslut om att upphöra med hoovrandet och curlandet av mer än vuxna barn!
SvaraRaderaDu sliter ut dig, dränerar ditt liv och förlorar din frihet. För vad?
Men det är inte bra att bittra ihop på ngn annan för att din dröm grusades. Att du ångrar det nu var lika fullt ditt, "Hönsmammans", val!
Jag vet det mycket väl. Beskriver bara mina känslor, som är nåt helt annat än den logiska & sanna verkligheten många gånger.. Det är terapeutiskt att få skriva & skylla ifrån sig ibland, bara ingen annan blir sårad..?
SvaraRadera