Relationer

Samtal utan kontakt, får mig att må pyton.

Likaså samtal som fokuserar på den ena parten utan att den andra dras in med sin värld & släpper garden. Speciellt om proceduren ofta upprepas och börjar anta en regel.

Sådana samtal & relationer känns futtiga & fattiga, med sned balans.

Sådana möten bör jag hellre stå över, för mötet är för evigt förbannat av välmurade integritetsspärrar.

Vänskaper som förblir bekantskaper, även efter många, långa år.

Oviljan att släppa in mig känns som att bli portad.

Har svårt att hantera på ett vuxet sätt att få en kall hand om jag själv längtar efter en varmare relation.

Det finns dom som inte har förmågan att möta mig på det sätt jag längtar efter. Jag borde avsluta kontakten utan bitter eftersmak, för mitt egna bästa, som jag knasigt nog ofta ignorerar. En andra, tredje, sjunde chans brukar infinna sig. Jag fick lära mig att vänta på bättre tider som liten och dom tiderna väntar jag fortfarande på.