Oroliga hönsmammor prioriterar kanske fel ibland..

Jag är inte rolig längre; kanske jag aldrig varit det..? Jo, men det har jag nog, när jag tänker efter. Rent ut sagt galen, faktiskt. Lite för mycket. Dessutom när barnen var små och då kanske det inte är så uppskattat alla gånger. Men nu skulle det passa bättre, med lite skoj & galenskap.

Men det är inget man beställer som en trasig del och det är självdistansen som pajjat, om vi ska plocka ut problemets kärna.

Det är den som kan göra oss så förbaskat roliga, plus sällskap förstås.

En ensam människa är en tragisk människa. Man kan lätt ramla in i nåt självdestruktivt, självömkande läge, som är svårt att bryta.

Det krävs en smärre satsning för att ta sig lös ifrån en sån dikeskörning.

Alla varnade mig att jag gjorde fel prioriteringar och att jag borde släppa mina barn, men jag slog dövörat till, som vanligt. Ville väl som hönsmammor alltid vill, men det är inte hjälp, utan stjälp, att försöka tillrättalägga deras liv långt upp i övre tonåren.

Konstant orolig och eftersom jag saknade närvaron av en förälder själv, både tidigt & sent, så trodde jag att det var bra det jag gjorde. Att det skulle uppskattas & uppfattas som kärlek som var uppbyggande och som kunde plåstra om sår från tidigare år, när jag inte räckte till.

Men det som är för sent, är tyvärr för sent, så jag kom till slut fram till beslutet att jag sticker. Dom behöver inte mig längre. Det är jag som klamrar mig fast och hindrar kanske dem i deras liv och det vill jag ju inte...

Trodde att alla barnen skulle gilla att jag satsade på mig själv och gjorde nåt vettigt. Något som dom kanske kunde bli stolta över, men nej!

Hon som bor längst bort ville att jag skulle stanna för hennes skull, vilket jag inte kan förstå, eftersom det skiljer 150 mil mellan oss.

Jag missar hennes bröllop, hennes barns födelse, hennes liv i det hela stora taget, så vad faan skulle det ha spelat för roll om jag varit i Uganda som volontär i detta nu?

Knappast så mycket mer än att jag kanske skulle ha växt som människa och haft mitt liv medan hon haft sitt. Ganska bra för alla, eller hur?

Jag lyssnade, jag stannade, jag krympte; jag ångrar mig lite och det räcker för bitterheten att få fäste. Det giftet behöver nog inte så mycket för att triggas igång...

Verkligheten är bedrövlig

Jag mår inte bra av all information om läget i världen, men ändå fortsätter jag att läsa, se dokumentärer och uppdatera mig.

Vill inte leva i en bubbla av okunskap & falska förspeglingar.

Vill etablera mitt framtida liv i den faktiska verkligheten och med rätt perspektiv, även om det kostar på.

Jag är långt över vuxen nu, närmast gammal, och borde stå pall för informationen om hur andra har & har haft det på sina olika platser här i världen och hur vi lyckligt lottade också till slut, oundvikligt, kommer att drabbas av jordens krympande resurser & klimatförändringar.

Det är vår förbannade skyldighet att åtminstone ta del av informationen vi serveras om vår omvärld, för världen är vår, tillsammans och eftersom jag fuskat och inte ansett mig ha tid eller kunnat prioritera den saken tidigare så kör jag stenhårt med uppdatering på alla fronter nu, och det gör verkligen plågsamt ont att ta in allt elände.

Jag hoppas att alla bitar ska falla på en naturligt plats i mitt hjärta, och att jag engagerar mig i någon fråga, men just nu känns det inte lätt att prioritera; alla är lika viktiga!

Folkmord & obeskrivlig ondska. Hat & förföljelse av kvinnor,barn, homosexuella och etniska grupper.

Svält & bedrövlig fattigdom där människor tvingas till omänskliga beslut att sälja sina kroppar & organ, eller ännu värre, att man säljer andra.

Massvåldtäkter & sexualiserat våld på framför allt barn & kvinnor, men även på män och stympningar av kön förekommer i stor skala bl.a för att få regeringar på fall, fira triumfen över en intagen by, leva ut sin makt som soldat, eller sitt egna trauma, som ändå bara blir större av ytterligare en våldshandling.

Familjer splittras därför att man mot allt sunt förnuft väljer att överge den våldtagna, skilja sig och utesluta den drabbade från gemenskap.

Offret ses som skyldig, skamlig & förbrukad, på många platser i vår värld.

Samhällen & hela länder splittras av meningsskiljaktigheter som borde gå att undvika, men nej; världen rämnar på sina håll.

Kannibalism är sällsynt, men förekommer ändock genom voodoo, hunger utan alternativ eller perversion och människoförakt.

Könstölder, där unga pojkars penisar används som talisman för troende inom voodookulturen.

Hycklande & perverterade sk. "andliga ledare", som skall visa oss den moraliska vägen, som förgriper sig på barn och skyddas av ännu större hycklare i dom egna leden, där offren tystas och förvägras mental & samhällelig upprättelse och förövarna får fortsätta att leda vägen och förleda ännu fler barn in i sin perversion.

Terrorism & tortyr iscensatta av både kriminella grupper , hemligstämplat genom olika underrättelseorgan, samt öppet av regeringar & nu senast, en stormakt.

Hemlösa, prostituerade & missbrukande människor som har kidnappats av en statlig underrättelsetjänst tidigare och som har använts som mänskliga försökskaniner i forskning kring hjärntvätt, för att dom ansågs försumbara.

All korruption som utplånar alla spår av civiliserat beteende, moral & etik.

Makthungern som styr så stort i världen och skövlar så många offer av både människa & natur. Gigantiska oljespill förstör våra hav, stränder och allt djurliv, pga ansvarsbrist och nonchalanta kontrollsystem.

Oljan som dessutom håller på att ta slut och vad ska vi ta oss till då med börskrasch som följd och bara tjärsand, som kostar mer än vad det smakar att framställa, kol som förstör ozonskiktet eller den Ryska gasen som kräver fingertoppsdiplomati för att få ta del av som alternativ.

Oljebrist som inte bara stoppar leveranser, utan själva framställningen av vår föda, av livsviktiga mediciner etc.

Inom den syntetiska biologin håller man på med framställning av syntetisk olja, men den är oreglerad & laglös, så snart kan vi stå inför en biologisk framställning av virus & bakterier som säljs till något olämpligt land, eller organisation, eller att nya mutationer & livsformer tar sig utanför laboratorierna.

Skräckvisionerna är många och ännu vassare armbågar & ännu mera list krävs för att ta sig över på den bättre sidan som inte på långa vägar räcker till alla, eftersom vi är överbefolkade för länge sen och värre lär det bli. Fler folkmord väntar runt knuten. Alla förutsättningar finns, eftersom förutsättningar till alla inte kan ges. Vissa måste offras för andras överlevnad. Orättvist så det förslår och ingen trevlig insikt, men så är det och värre ska det bli....

Relationer

Samtal utan kontakt, får mig att må pyton.

Likaså samtal som fokuserar på den ena parten utan att den andra dras in med sin värld & släpper garden. Speciellt om proceduren ofta upprepas och börjar anta en regel.

Sådana samtal & relationer känns futtiga & fattiga, med sned balans.

Sådana möten bör jag hellre stå över, för mötet är för evigt förbannat av välmurade integritetsspärrar.

Vänskaper som förblir bekantskaper, även efter många, långa år.

Oviljan att släppa in mig känns som att bli portad.

Har svårt att hantera på ett vuxet sätt att få en kall hand om jag själv längtar efter en varmare relation.

Det finns dom som inte har förmågan att möta mig på det sätt jag längtar efter. Jag borde avsluta kontakten utan bitter eftersmak, för mitt egna bästa, som jag knasigt nog ofta ignorerar. En andra, tredje, sjunde chans brukar infinna sig. Jag fick lära mig att vänta på bättre tider som liten och dom tiderna väntar jag fortfarande på.

Min syn på rasism

Att alla människor är lika värda är väl en självklarhet.

Indianer, Asylsökande, Afrikaner, Kvinnor, Europeér, Araber, Homosexuella, Flyktingar, Transsexuella, Kristna, Muslimer, Män, Ateister, Japaner, Judar, Inuiter, Palestinier, Bisexuella, Missbrukare, Socialbidragstagare, Kungar, Kineser ,Arbetare, Barn, Hinduer, Parkeringsvakter, Kronofogdar, Mammor, Chefer, Intellektuella, Funktionshindrade osv i långa listor.

Idag får vi inte peka ut människor. Då är vi rasister, eller fördomsfulla.

Vad ska vi då göra med alla dessa benämningar som är stigmatiserande istället för beskrivande?

Faktum är att jag skäms å andras vägnar, över handlingar, uttalanden & attityder i fördomsfull anda.

Det känns inte så bra alla gånger att vara vit, för vi har exploaterat så många länder, utrotat folk och snott deras tillgångar.

Att vi ger bistånd idag, är en skyldighet och en avbetalning på vad vi är skyldiga många av dessa länder.

Det känns inte bra att vara Svensk; inget att skryta med, med tanke på vad vi gjorde i Kongo på 1800-talet och i början av 1900-talet och med tanke på vår dubbelmoraliska, hycklande & motsägelsefulla "neutralitet" under 2:a världskriget.

Exploateringen av arbetskraften i Liberia av svenska företaget Lamenco på 1960-talet.

Sudan & svenska oljebolaget Lundin Petrolium i dag, där det svenska företaget gjort bla. Carl Bildt, Folksam, Swedbank Robur och andra AP-fonden ännu tätare.

Listan kan göras lång och skammen stor.

Ändå har jag lyckats framstå själv som rasist genom avsaknad av rädsla för att ta upp tabubelagda ämnen.

Bara för att man vägrar låta sig tystas, acceptera att vissa ämnen är "heta" och kanske inte har universitetsutbildning i retorik & argumentation, så behöver man inte vara rasist enligt mina bedömningar.

Jag anser att vi har EN värld med HOMO SAPIENS och en massa andra arter av djur & växter, som vi tillsammans måste få på fötter och göra så rättvis & rättskaffens som det bara är möjligt, i frågor som handel, korruption, klimatförändringar, fattigdom & hunger och att utrota sjukdomar i tredje världen.

Nationella politiker måste tänka i större banor än det nationella egenintressets.

Jag tycker att det är rent ut sagt imbecillt att få för sig att en människa, grupp eller ett folkslag, skulle vara mera värd än någon annan.

Det finns ändock en hel del företeelser som går att diskutera och en grupp som jag inte drar mig för att peka ut är pedofiler och det är för barnens bästa.

Om detta gör mig till rasist, så må det vara hänt.

Jag vill tillägga att det som hände i Kongo är långt borta i tiden och kan verka prilligt utav mig att ta upp, men det beror på att det är en nyhet för mig, eftersom jag nyss såg en skakande dokumentär om det hela.

Gränslös

Att vara gränslös, veta om det och inte kunna göra något åt det, är inte ett litet problem.

Garanterat svårt att förstå för dem som har sin verkställande direktör i pannloben övervakande i givakt.

Min gick på lunch när jag föddes och har fortfarande inte visat sig på sin arbetsplats.

Man känner sig kroniskt liten & osäker och i stort behov av ledning, samtidigt som ledning uppfattas som order och där sparkar man bestämt bakut & skenar sin egna väg.

Varför kan man inte fråga om allt, frågar man sig?

Varför kan man inte vara ärlig och prata om allt och sluta hyckla?

Det krävs en stor människa för att vara en liten.

Dom flesta har inte utrymme att rämna.

Det gör ont.

Det tar tid, kraft & ork.

Dessutom blir man rätt ensam.

Folk distanserar sig.

Kan uppskatta en på avstånd med skräckblandad förtjusning.

Man är the wild one.