Sällskap, diagnoser och konsten att lyssna (7 okt 2010)

Jag har en struntpratsdetektor inom mig som gör att jag skrämmer folk ibland med att avbryta, säga att det där orkar jag inte lyssna på och försöka ändra inriktning på samtalet med alltför närgångna frågor för att hitta det intressanta.

Jag läste om asocial pratsamhet för 20 år sen och garvade gott åt vilka man kände som man kunde placera in i facket och har själv känt dragningen att hellre tala med en handväska än mitt sällskap ibland.. jag menar då responsen uteblir...

I alla fall så var jag nyligen väldigt sugen på att samtala och umgås, men ena dagen var hela sällskapet ett okoncentrerat gäng med adhd som gjorde det omöjligt att hålla en röd tråd mer än tre sekunder. Istället var det impulser, såsom att pussa hunden som låg under bordet, ställa en fråga rakt ut i luften utan att vänta på svar, upptäcka något utanför fönstret, garva åt barnet som befann sig i samma rum och ännu mer varianter av flyktiga små utbrott som var det ledande. Ögonkontakt var bara att glömma och när jag hade fått någon liten syl i vädret sa någon ur sällskapet: "Sa du något nyss"?, så jag gav upp och åkte hem.

Dagen efter kom jag på att jag kunde hälsa på någon annan som jag inte träffat på länge och full av förväntan styrde jag mina steg dit istället... men det blev inte så värst lyckat det heller! Min vän led för tillfället av svåra tvångstankar som vägrade ge henne space till umgänge, så när jag pratat en stund så sa hon: "Förlåt, men jag hörde inte vad du sa, för jag tänkte att det var fel att jag skrattade nyss, alldeles för en stund sen, för det kan uppfattas som arrogant, men det var det inte, så säg gärna igen vad det var du sa nyss"!, eller nåt i den stilen. Jag uppfattade inte allt hon sa för jag brukar ha så svårt att låta bli att lyssna på folks inre yttringar som oftast talar högre till mig än det som kommer ur munnen, men i alla fall så gav jag upp även den dagen och gick hem igen.

Nu vill jag säga till dig, för jag ser att du är på väg att gå, att det var skönt att berätta det här för någon som kunde lyssna en stund, för det kan vara mer komplicerat att få kontakt än vad man föreställer sig och för att inte tala om alla felmedicineringar som tar ifrån människor livskvaliten och där nya mediciner mot förra medicinens biverkningar skrivs ut, för då kan det bli som när morfar hade en hel skokartong med preparat att hålla reda på på ålderns höst, så när han gick förbi en stol där det hängde en vit skjorta kläckte han ur sig: "Men Irma vad du ser blek ut"!

Där kan man tala om att medicinen var socialt handikappande, eftersom mormor befann sig i andra rummet.... 

En gammal häxa och före detta "wannabe bitch" som fastnat bland dammiga böcker (8 maj 2011)

Varför ska man leva, när man kan läsa? Mellan ett par bokpärmar ryms så oändligt mycket liv, rörelse och visdom. Nää gud vad manisk jag är, törs inte ta mina ritalin, då försöker jag väl läsa tre böcker samtidigt!

Om sanningen ska fram så missbrukar jag böcker, skulle gärna injicera dem om det vore möjligt. Därför börjar jag förmultna som människa, lever bara på gamla minnen, skaffar inga nya. Musklerna börjar förtvina, har hasat mig mellan sängen bokhyllan och datorn i ett år nu. Nu orkar jag inge mer, har fått nog! Ska leta en rullstol på "Blocket" idag, så jag kan fortsätta att ta mig fram mellan dessa tre punkter, triangeln för min livsnerv.

Jag tycker inte längre om att ta risker, så mitt risktagande stannar vid hur jag förskjuter lunchen. Det är inte trevligt med blodsockerfall, det vet alla som drabbats. Det är nog kittlande i äventyrsnerven när det oförhappandes ringer på dörren, jag får ju nästan en hjärtinfarkt. Och mitt på dagen när man fortfarande inte har kommit ur morgonrocken, vilken nesa!

För att inte tala om solen, varför ska jag ut i den? Den är ju cancerframkallande. Nää jag har det nog ändå bäst som jag har det, varför rucka på invanda rutiner, det blir man ju bara förvirrad av. 

Relationer är överskattat. De kör man slut på, men böckerna, de tar minsann aldrig slut! För att inte tala om ansträngande och till vilket pris, utdelning som böcker ger de då inte! Alla väljer sitt liv och jag läser tills mitt dyker upp och dummare kan jag ju omöjligen bli!... möjligen mer död än levande. Men som sagt det är risken man får ta när allt är en fråga om prioriteringar...

På tal om risker, så har jag kalkylerat på risken för att jag förläser mig, men det är svårt när jag inte förstår vad det innebär. Skulle man tappa kontakten med verkligheten, bli sinnesjuk, få en inflammation i hjärnan? Nej jag tror det är ett skrämselskott, ett sätt att få folk att stanna kvar i de obildades krets, det betyder kanske: "Lämna oss ej", för inget skapar sådan distans såsom bildning.

Nää nu sitter jag här och vänder ryggen åt alla mina kära små vänner, alla dessa böcker fulla av älskvärda karaktärer, så jag måste avrunda! Kanske jag drabbats av en pervers kärlek för dessa böcker, blivit bokfetischist. Ni kan inte ana hur det känns att hämta ut ett bokpaket efter att först ha fått sitta och önska, välja och sorterat bort vissa för denna gång och nu kommer de som man valt. Jag hämtar hellre ut ett bokpaket än möter en vän på tågstation. Sjukt? Ja men det är ju det jag säger!... När jag sen river upp paketet med febriga händer forcerat som en utsvulten, smeker boken, luktar på den, läser på baksidestexten, bläddrar i den för första gången, läser lite här och lite där, och blir på det klara med att jag har ett stort äventyr framför mig... Mmmm vilken lycka! 

Mina dampade memoarer

Tro det eller ej, men jag ska försöka mig på en bok, så jag snor tillbaka vissa av mina texter härifrån och återkommer med dem hit, om det inte funkar!

Jag ska skriva vanliga inlägg här framöver om saker som berör och upprör, istället för dessa långa reseskildringar, så jag återkommer!

Ha det bättre än bäst allihopa!

Hälsningar Cathrine

Road to hell

Det är skitigt och jag skäms

så förlåt om jag skräms

Ingen vill vara där det bränns

Vi har picknic på kanten

till helvetets dal

Det är därför

jag minst sagt är sval

Och nån kärlek

kommer ej på tal

för vi har alla våra val

Varför ska man minnas?...(och lite jantelag..)

Många har frågat mig varför jag sitter här och skriver om mina gamla resor och det kan man ju fundera på...?

För det första så tänkte jag alltid att "fan vad coolt, det här måste jag skriva om en vacker dag"!...

Men det blev aldrig.

Livet körde på i hundratjugu, med nya intryck och upplevelser som skulle sorteras hela tiden och det blev aldrig lugnt nog för en reflektion över mina gamla resor.

Visst har det hänt att jag dragit historier från dem vid olika tillfällen och då har andra sagt att "du borde skriva om detta", men till slut blev dom förlegade och otydliga och föll ner i nån slags källare.

Man säger: "Se inte bakåt, se framåt", "Fastna inte i gamla minnen, utan gör plats för nya", etc och visst kan nostalgi uppfattas som sentimentalt, patetiskt och självupptaget.

Det tillhör slutet av livet, att sitta där på ålderns höst och summera.

Men tänk om man får alzheimers?...

Dessutom kryper minnet omärkligt iväg med ens historier för varje år som går, tills dom framstår som rena fablerna och man inte vet om man ska tro på dom ens själv, längre.

Någon kanske upplever det förmätet av mig att sitta här och skriva "mina memoarer", när jag inte ens är känd, men jag vet inte: Finns det såna regler?...eller är det jantelagen som gör sig påmind?..., och vad skrivs det om? Jo, om allt mellan himmel och jord, så varför skulle inte jag kunna sitta här och skriva om just detta, när det nu gör mig så lycklig att plocka fram mina bravader i dagsljus, ett halvt liv senare?...

Kanske jag har för mycket tid i ensamhet här i min arbetslöshet helt enkelt, eller en existentiell kris, nån åldersnoja, lite (obefogad) dödsångest, men "so what"?, det tar man sig tids nog ur och går vidare.

Kanske man blir mer kompis med sin position i livet när man erkänner för sig själv hur saker egentligen känns och sen går vidare med en lite mer adekvat och accepterande uppfattning om hur landet ligger...Maybe?..

Kanske jag alltid varit en outsider som velat bli accepterad som en insider och att det är därför som jag överhuvudtaget bryr mig om vad folk tror, tycker och tänker?...

Nu är det i alla fall så med dessa nya sociala medier, att jantelagen kan slänga sig i väggen, för det skryts för fulla muggar både på "bloggar" och facebook och det upplever jag bara som humoristiskt, friskt och störthärligt!

(Visst har jag retat mig på uppdateringar som bara speglar framgångar och att dom verkar ytliga & klämchecka, utopiska & förvrängda, eller dom lutherska, där man berättar hur duktig & strävsam man är eller dom överlägset diviga & skrytsamma, där alla verkar så förbaskat lyckliga och att dom har allt dom kan önska sig i sin hand där på golfbanan, NÄR MAN SJÄLV ÄR INAKTIV OCH LIVET FYLLT AV PROBLEM! Så då är det bara att konstatera att man ramlat ner i ett svart hål av missnöje och det går alltid över när:

Man inser att man drabbats av den ohälsosamma avunden!...

...och detta inlägg hör egentligen inte hemma här, så det får jag spinna vidare på en annan gång! :)

Jag är i alla fall glad över hur allt har öppnat sig och fallit på plats runt minnesprocessen, som många gånger har gett mig en jädrans huvudvärk och gjort mig förvirrad & disträ, så det var i grevens tid jag fångade in dåtiden.

En sak som förbryllar mig är att det inte ska gå att minnas sommaren -82 och den resan, men rent statistiskt så kanske det är den procenten som ska falla bort jävlart totalt från hjärnans utrymmen.

Jag ska ge den resan ett försök att flyta upp till ytan, men det känns som ett krävande arbete och jag ställer mig frågan "är det värt det"?

Jag får väl svaret efter hand, men jag känner att jag blir lite arg över att inte kunna minnas:

Då känner jag mig gammal!

Så vi är alla olika och ser på saker och ting på olika sätt och vem som har rätt, det vet inte jag!...

Idag reser alla kors och tvärs över jorden och ibland över dagen, så mina resor är inte så speciella längre ur den vinkeln, men eftersom jag liftade så tycker jag själv att dom fortfarande har sin speciella charm och till min stora glädje, så har jag några trogna läsare.

Det finns inte, vad jag då vet, så mycket skrivet om liftare och deras äventyr.

Jag tar tacksamt emot förslag på litteratur i ämnet, både fabler och biografier, eftersom ämnet intresserar mig.

Så skriv gärna tips på författare och boktitlar under detta inlägg!

Jag tror på att blanda livet med då och nu och att en människa utan historia inte är något jag vill vara. Jag vill se framåt med mitt förflutna flätat som en stomme av styrka, från tidigare segrar och nederlag utan att skryta eller skämmas och lämna dörren på vid gavel för nya äventyr, för än har jag inte funnit det jag söker...

Sommaren -81 Akt VII

Jag släpptes av på en utfart till Autobahn med en liten matsäck som killens snälla mor gjort i ordning åt mig från cocktailpartyt och liftade vidare norrut.

Jag var less på "amoretyper" och trodde att jag kommit tillräckligt långt norrut för att slippa dem, men ack vad jag bedrog mig!

Rena rama fördomen att dom skulle stanna kvar vid medelhavet...

Det var bara utbytt till "Ich liebe dich" nu...

Så när en tysk man la sin hand på mitt lår och uttalade frasen så small det av i skallen på mig. Jag gallskrek: "Stoppen now"! "Halt"!

Han svängde chockat in mot väggrenen. Jag klev ur bilen. Han sträckte sig över passagerar sätet och sa mer "Ich liebe dich-grejer", så jag blev så arg, så jag smällde igen bildörren utan att hinna se att han hade fingrarna i vägen, så "pang" vad ont det måste ha gjort!...

Jag mascherade iväg med dåligt samvete, men tyckte samtidigt att han fick skylla sig själv.

Var så less på alla män som trodde att man stod och liftade för att bjuda ut sig och bli uppraggad; jävla schablonbild!

Jag började lifta igen och då kom han i full fart och siktade på mig med bilen, så jag fick kasta mig i diket för att inte bli överkörd.

Det var nära ögat.

Jag kände riktigt vinddraget från bilen, så det var millimetrar...

Jag fick lift med en lastbil som skulle köra genom Östtyskland för snabb av och pålastning av nån frakt och sen ut i Västtyskland igen och då kom jag att tänka på rökbiten jag hade med mig.

Jag blev alldeles svettig, men det var försent att ångra sig och hoppa av.

Funderade på att kasta ut det genom fönstret, men det kändes inte heller bra...

Arton magsår senare, som det kändes, så promenerade jag av färjan i Helsingborg barfota.

Vandrarkängorna hade blivit kvar i en långtradare i Italien, som jag fick kasta mig ut ifrån av bara farten och mina sandaler hade gått sönder och blivit obrukbara, så dem hade jag slängt.

Där blev jag stoppad. En hund luktade på min ryggsäck och signalerade tydligen att här fanns det nåt.

Jag fick följa med in i tullhuset och blev visiterad av en kvinnlig polis. Hon var långt ifrån nöjd, så jag fick klä av mig naken bakom ett draperi. Hon gick igenom mina kläder och kände på varenda söm.

Jag brydde mig inte ett dugg om det, förutom känslan av förnedring, men det är smällar man får ta, men när hon riktade sitt intresse på min ryggsäck, så blev jag nervös.

Hon lyfte upp dom smutsiga ihoprullade jeansen, nästan försiktigt och koncentrerade sitt intresse på vad som fanns i botten av ryggsäcken.

Hon letade ett tag och det kändes som en evighet för mig. Som tur och var så tog hon aldrig in hunden där, så hon var tvungen att motvilligt ge sig tillslut utan att ha gjort något fynd eller funnit något att beslagta.

Hon sa: "Nu kom du billigt undan, va"?

Hon visste, men hade inte tid med en sån småsmugglare som mig, för det fanns större fiskar där ute som hon behövde fokusera sin uppmärksamhet på.

Jag höll på att ramla ihop när jag äntligen fick gå där ifrån.

När spänningarna släppte var det som om luften gick ur mig.

Det var ju inte mycket jag hade och det hade garanterat inte gett mer än böter, men jag orkade inte med proceduren som det medfört med polisförhör, utdragen hemresa, orolig mamma etc.

Jag tänkte på att det enklaste och mest självklara uppfattas som det minst troliga många gånger, eftersom polisen aldrig ens rullat ut dom översta jeansen, utan börjat på par nr. 2 och det var ju i dom översta jeansen som den lilla haschbiten låg, i en liten söt ask i framfickan...

Jag liftade upp till Stockholm och kände att "nu får det vara nog"!

Jag var trött, smutsig, pank, stressad att få komma hem och hade ont i fötterna till tusen, så jag liftade till Bromma och flög hem på 100-lappen.

Där var det polisdrive och kontroller till tusen, men jag klarade mig där också mot alla odds, som den barfotade hippie jag var.

Och jag luktade så illa att jag fick be min medpassagerare om ursäkt och det har jag skönt nog sluppit vara med om varken förr eller senare.

Morsan som stod och grät på Fahlmark höll för näsan i bilen och ville nästan avlusa mig när vi kom hem.

Min styvfar blev lite deppad över kängorna som jag fått av honom gått förlorade, men tyckte att det viktigaste var att jag kom hem helskinnad och med livet i behåll.

Jag hällde ut ryggsäcken på köksgolvet för att stoppa kläderna i tvätten och lämnade min lilla ask framme.

När jag kom tillbaka så var den tom.

Jag tittade på min styvfar som tittade tillbaka. Jag frågade vart det som varit i hade tagit vägen och han svarade: "Det var ju bara nåt skräp, så jag kastade ut det i buskarna på baksidan"...

Sommaren -81 Akt VI

Papa Caldaras stannade kvar på baren och vägrade ta avsked, men han hade skickat hälsning att mina kläder skulle lämnas igen och att pengarna från biljetten skulle återlämnas och det var inget jag räknat med.

Mina kläder som jag tvättat i ett vattendrag på ett av våra campingställen, kändes plötsligt ovana.

Jag hade trivts i alla lager av volangkjolar, med mina jesussandaler och nån kvinnlig topp till, trots att jag varken förr eller senare gått i sådana kläder.

Fortfarande idag så ser jag på romer med glädjens igenkännande och känslan att jag varit en av dem ett kort tag i mitt liv, fast det inte syns.

Jag fick kramar och lyckönskningar lite motvilligt av mamman och systrarna och gav mig fort av innan något skulle gå snett.

Jag grät tyst & diskret i bilarna i flera timmar nästan oavbruten, för rent känslomässigt så hade familjen ätit sig in i mitt hjärta och tydligen jag också i deras, mer än vad som var nyttigt med tanke på att vi inte kunde fortsätta våra liv tillsammans.

Jag blev bjuden på röka och tackade ja till alla som hade, för jag ville fly lite från allt som kändes jobbigt.

Jag blev så stenad så jag fattade precis noll om vägarna runt Rom. Min inbyggda kompass blev totalt utslagen.

Jag trodde nämligen att Rom var massor med mil norrut, så jag sa "direction Roma" när jag skulle hoppa in i en bil, men då pekade dom söderut och jag som missförstod allt sa: "gratzie" och sprang över körbanan, klättrade över vägräcken och började lifta i motsatt riktning och så där höll det på ett tag innan det gick upp ett liljeholmens för mig, att jag liftade i cirklar.

Två killar, i 20-25 års-åldern, plockade upp mig och körde ut på en skogsväg.

Dom talade med varandra lite lågmält på italienska som jag inte förstod och utan att försöka delge mig något av planerna på det impulsiva stoppet ute i buschen.

Jag blev väldigt skraj, kände paniken växa, men visade inget, utan gick iväg och letade damernas bakom en buske, som om det var perfekt att dom tagit mig dit.

Sa nog också: "Perfecto, gratzie"!

Dom pratade med varandra och gestikulerade och jag var beredd på att något obehagligt skulle hända.

Jag fick en blixtidé och sa: "La notte, discoteca, tu,tu e io amigos look for signorinas, okey"?...

Killarna tittade på mig och på varandra, sen blev det en jädrans fart...

In i bilen, iväg med en rivare och han som satt i framsätet framför sneglade på mig med avsky i blicken och lutade sig lite extra framåt, liksom bort från mig.

Chauffören pallnitade och han på passagerarsidan slet upp min dörr där bak, kastade ut min ryggsäck, halverst i diket, så jag klev ur bilen och utan ett ljud drog dom iväg i ett dammoln.

Jag stod kvar där en stund innan skrattet bubblade upp inom mig. Jag kunde knappt sluta. Var nog lite chockad över hur allt vänt i en handvändning. Att min rädsla för dem så snabbt byttes till deras avståndstagande från mig och att jag egentligen inte hade fattat något, utan bara haft en obehagskänsla, som en föraning och också känslan av att jag inte tyckte om dem.

Jag kände mig konstigt nog stärkt av händelsen. Som att jag kunde besegra alla farliga situationer och att inget hemskt någonsin skulle komma att hända mig så länge jag körde denna galna stil med oväntade ess i ärmen i möte med oberäkneliga typer.

Jag liftade vidare. Fick lift med en ung antikvitetshandlare som bodde i Milano.

Vi kom bra överens och hade massor att prata om, så jag tackade ja till inbjudan att stanna hos honom några dagar.

Jag passade på och lånade telefonen och ringde hem till Sverige och morsan.

Jag hade ringt en gång tidigare när jag var med familjen Caldaras, men det var nog lite för lite uppdatering för henne, så hon höll på att tuppa av av oro och ville posta pengar åt mig, men det kändes komplicerat och tidskrävande, så jag tackade, men sa att jag nog klarade mig.

Jag tänker på hur mycket man kan höras idag genom mobiltelefoner, så det måste ha varit oroligt för henne där & då...

Från det ena till det andra, så hade vi det trevligt och han visade mig runt på en massa sevärt.

Vi besökte antikaffärerna vid kanalen och han hejade på sina affärsbekanta och snackade lite business, medan jag hade massor att fönstershoppa och bara njuta av att få se.

Vi for på picknick i ett grönområde och träffade en massa av hans vänner.

Det var tydligen vanligt att röka på där & då, i alla fall i hans kretsar, så mitt bolmade fortsatte. Jag köpte en egen bit som jag ville ta med mig hem, utan tanke på hur jag komplicerade resandet för mig själv och vilken extra rädsla vid gränserna & tullarna det skulle bli.

Vi bytte adresser och lovade att höras som man oftast gör, men hör & häpnad så dök han upp oförhappandes 2 månader senare hos morsan och det gjorde mig väldigt förvånad när hon ringde och sa: "Du, det har alldeles nyss varit en italienare här och frågat efter dig, så jag gav honom din nya adress, så han dyker nog strax upp". "Du har det väl städat"?... Speciellt eftersom han kört en nästintill antik motorcykel hela vägen från Milano till Skellefteå och som han sen bara lämnade och tog tåget hem, men det är en annan story...

Jag reste vidare norrut, genom Österrike, upp till Tyskland.

Där började jag må riktigt dåligt. Fick nån mindre haschpsykos, skulle jag tro.

Tyckte att jag hörde vad folk inne i bilarna som svischade förbi i 120 km/h sa och att jag skulle komma att sluta i en svart sopsäck, mördad i nåt dike.

Jag tog mig samman så gott jag kunde, men upplevde att skillnaden mellan verkligheten och en psykos var minimal, eftersom jag fick lift med en gammal tysk ambulans som inte längre var i bruk utan kördes privat.

Det var tre killar, bara lite äldre än jag själv, som var på väg till den enes föräldrar.

Killens pappa fyllde år och dom undrade om jag ville med och fika lite, så kunde dom ge mig skjuts lite längre norrut sen.

Jag tackade ja...

Jag trodde alltså att det var ett mindre kalas, men oj vad jag bedrog mig.

Vi krånglade oss fram med ambulansen på tjusigare & tjusigare områden där villorna bara blev vräkigare & vräkigare.

Tillslut var vi framme på gatan som kryllade av parkerade bilar.

Jag kände att det vände sig i magen på mig och jag funderade på om detta var rätt ställe att stanna och fika på. Jag var ju för tusan inte inbjuden!

Jag blev lite osäker, men då la bara killen som var sonen i huset sin arm runt min midja och förde mig med övertygande steg mot villaentrén.

Det var smockfullt med folk som gick runt med cocktails och minglade i huset och på baksidan fanns swimmingpool.

Killen drog med mig fram till fadern som jag tog i hand och gratulerade och så var jag hips vips en legal gäst på cocktailparty med skratt, dovt surr, mingel och tilltugg.

Jag kände mig fånig i alla fall och började studera mig själv... Jesussandaler??? när alla andra hade high heels. Smutsiga, trasiga, lappade & broderade jeans??? när alla hade smoking & långklänning.

Jag lånade badrummet och försökte fixa till mig så gott det gick...

Killarna rökte också på.

Det var som om alla som rökte på i Europa plockade upp mig just på denna sträcka och min inbjudan tror jag var sonens protest till sina som han kanske tyckte lite "brackiga" föräldrar, för han verkade helnöjd över mitt besök där.

Det fanns mycket gott att äta och jag kände mig rätt svulten, så rena rama matfrosseriet bröt ut...

Jag började slappna av och allt kändes som i en film, så jag fann nån slags distans till känslan av att vara malplacerad och började trivas, så jag satte också igång och minglade.

Jag vet inte hur jag bar mig åt, men jag fick en del att skratta och tycka om mig, trots svåra språk- och klassbarriärer.

Efter några timmar hoppade vi mätta & belåtna in i ambulansen och körde iväg.

Bort från dom fina villorna och ut på vägarna igen...