Det börjar stå mig upp i halsen med alla som vill vara mer än dom är, inklusive jag då förstås!
Varför blir det sådan hets med att lyckas med livet i medelåldern? Ja, jag kan ju svara på den frågan själv iofs; Det säger ju sig självt!
Herre gud Cathrine; Nu är du ute och cyklar igen bland självklarheter!
Tänk att ha tid till sånt här tjafs, navelskådande & patetiskt självömkande över din självförvållade situation som ändå inte är livshotande, när världen håller på att gå under? Va'! Att jag inte skäms!
Jo det gör jag,för jag är också uppfostrad i Luthersk anda, med prestationsångest, duktighetskomplex och all annan traumatisk dynga som vi får med oss med modersmjölken i detta landet, men jag tog aldrig tag i mitt liv och strukturerade upp det med mål.
Jag lät mig halka på bananskal efter bananskal, var öppen för spontana förändringar. Surfade på nån räkmacka som jag bjöds in på och som visade sig vara gammal & sur.
Flyttade som en som tävlade i flyttningar.
Jag tror jag vann minsann. Annat förlorade jag under vägen, såsom orken att börja om ännu en gång.
Att börja om från scratch gång efter annan, tar på krafterna.
Jag vet inte hur många gånger jag gjort det nu? 100 gånger är en underdrift.
Andra har sitt utgångsläge och gör små utflykter som bara bygger på stommen i deras liv, såsom vidareutbildningar, kanske på annan ort, en kortare tid, sedan är dom tillbaks i sitt ännu mer förankrade och solida liv.
Jag önskar att jag hade gjort så ibland. Men jag står här nu mitt i livet och behandlar det som om det vore slut.
Jag kan inte vara klok!
Glömde att det har jag ju papper på, alltså att jag ju faktiskt inte är riktigt klok. Min ADHD-diagnos som innebär att det spelar ingen roll vilken IQ jag har, så blir jag aldrig som andra.
Kan faktiskt aldrig konkurrera på er spelplan, utan bara på min som jag får klaustrofobi på.
Den är liten & begränsad och därför är jag och mitt jävla liv det.
Jag är inte bitter, bara besviken.
Nånstans känner jag mig som en halvt förtvinad rosenknopp, även om det nu är en kaktusblomma, men, som vill slå ut. Jag vet att jag har kapacitet & begåvning.
Jag tycker trots allt om mig själv och det är en bra början.
Men då var vi där igen. Vid en början.
Jag tror att det skulle kunna vara det mest karakteristiska med min diagnos.
Jag struntar i om detta inte intresserar er, för jag är ju som sagt & var less på att vara korrekt, dessutom har jag inte har tvingat er att läsa det, vilket ju iofs är mycket möjligt och 100% likt mig, men skit i det nu!
Jag undrar hur mycket en trygg barndom betyder för en Dampad typ? Garanterat allt. Jag fick inte det.
...kanske hade varit lite lättare när det svänger.
Ostabil är mitt förnamn. Passionerad mitt efternamn.
Vilken stormig kombination.
