Många underkastar sig gängse normer för åldersadekvat uppförande; jag går i bräschen för vägrarna, för man missar ju så mycket roligt annars...
Jag dammade av min gamla liftartumme för ett tag sedan och det var det roligaste på länge..
Började vid utfarten från Bureå på eftermidda'n och anlände till Karlskrona, trött, regnblöt, haltande i skor som tappat ena klacken, i jeans som gått sönder på knäna som en trashank till tonåring och lycklig som få, eftermiddagen därpå.
Det var lätt att få lift från början. Spännande med alla människor man träffar som man aldrig annars skulle ha mött. Många vågade plocka upp.
Kvinnor på väg hem från jobb, så jag fick åka med en liten bit, men alla små bitar blev resans resultat. En liten buss full av män som pratade franska, så vi förstod inte varandra. Ett par på väg till stugan. En polskpratande långtradarchaffis, som inte misstyckte till att jag plockade fram min laptop en stund, eftersom vi ändå inte kunde konversera. En snygg & intressant man på väg hem i sin sportbil. Ja många liftarbyten blev det. Sammanlagt närmare tjugo stycken...
På natten framåt tolvtiden blev jag ståendes, trött, hungrig, frusen med stora myggsvärmar runt mig, en bit norr om Gävle.
Då kändes allt lite visset och malplacerat i min ålder. Man brukar ju resa bekvämt i denna ålder.
Lite smårädd att en komplett idiot skulle bromsa in också, men bara lite smått som sagt & var, för faktum är att det är mer snälla & hjälpsamma människor, än elaka & rubbade här i vårt avlånga land, när det kommer till kritan.
Så småningom bromsade en man i min egna ålder in. Faktiskt från Skellefteå och som skulle ner till Dalarna på date med en kvinna som han funnit på internet. Spännande för honom och själv hoppade jag av vid Tönnebro värdshus, för ett vrålfika mitt i natten.
Allt började kännas bättre med mat i magen.
Så satt jag där och tuggade & mumsade och fram promenerade en man och såg ut som att han skulle bjuda upp till dans och fråga om jag ofta gick hit. I själva verket frågade han om det var jag som hade stått ett par mil bort och liftat. Han sa att han inte hade kunnat bromsa. Inte hunnit. Bilar efter... Han sa att han först trodde att han såg i syne, eftersom det aldrig brukar stå liftare efter vägen numer. Farligt. Ovanligt. På sex år var jag den första han sett och han låg ute efter vägarna 5-6 dar i veckan, året runt, så han borde veta vad han pratar om...
Han skulle till Norrköping och det var bara att jag tog min väska & kom om det var åt rätt håll för mig.
Aldrig förut har jag fått lift på en restaurang, så jag blev otroligt glad och han verkade snäll.
Han hade en syrgastub i hytten. Hade svår astma. Faktiskt kol. Jag undrade lite hur det skulle gå... Han berättade om sin hjärtinfarkt året innan och hur han älskade sin bil, åkeriet och sitt jobb & alla körningar. Han var en skild arbetsnarkoman och hans barn var arg på honom för att han aldrig tog det lugnt, men pengar ramlar inte som manna från skyn, så det var bara & kämpa på och se om sitt hus.
Vi lyssnade på svensktoppsmusik i hytten och pratade om dittan & datten. Trevligt till tusen.
På morgonkvisten var vi framme och han fick en kram när jag hoppade av. Han försökte tjuva en puss, men där blev det stopp.
Resan fortsatte på ett kul sätt. En hel tom buss stannade och chauffören sa "Hoppa in- här kan du inte stå!"
Han släppte av mig en mil bort, på ett bättre ställe och önskade mig lycka till.
Några liftar med ensamma män i personbilar. En som jag stannade på ett fik med.
Ville inte bli så där hungrig en gång till efter vägen, så det var gott med frukost och sällskapet var bra.
Sen blev det lite trögt att få lift.
Tillslut stannade en lastbil, men han skulle inte långt. Han sa att dom flesta nog var rädda att plocka upp liftare. Det har hänt saker...Det kan vara mysko typer som liftar och sen är det dåligt med föräkringarna runt den saken, alltså om man har passagerare med sig i långtradare & lastbilar.
Han ville verkligen hjälpa mig. Han snackade med sina kolleger på komradion och försökte ordna mig en ny lift, men det var svårt. Han ringde Sveriges Radio. Ville ha tag på Robert Aschberg eller Gert Fylking. Dom hade promenerat runt Sverige och träffat många trevliga typer och om dom bad folk plocka upp mig över radion, så skulle det nog ordna sig.
Jag började skruva på mig och blev lite svettig över om min resa skulle börja sändas i direktsändning. Jag får ju tunghäfta i sådana sammanhang.
Som tur & var, eller det vet man ju aldrig, det hade kunnat bli en hit i livet, men hur som helst så kom han inte fram på telefonen, eller ut i etern, innan det var dags för mig att hoppa av.
Långsamt & trögt igen.
Det började regna.
En ensam & pratglad kille plockade upp mig. Han ville ge mig ett paraply. Tjejen hade boutiq och en massa paraplyer. Visade samhället han bodde i. Visade sitt hus och tjejens jobb. Vid hennes jobb måste jag ducka lite tyckte han.
Jag tyckte att resan började stå lite för stilla, började anta lite för knasiga inslag och ville inte börja leta paraplyer hos andra och ta emot presenter som tillhörde någon annan, så jag sa att jag klarade mig alldeles utmärkt utan paraply. Att det kan vara skönt med lite regn.
Hoppade av vid en busskur som jag kunde söka skydd i mellan bilarna.
Fick rätt snart lift igen med en mycket spännande person som växt upp på en cirkus.
Han berättade om sina föräldrar och sin barndom.
Kringresandet hade vidgat hans vyer, men tagit ifrån honom möjligheten till vänner och vanlig skolgång.
Han kände sig rastlös idag av sitt vuxna liv som bestod av fast adress & fast jobb och drömde sig ofta nostalgiskt tillbaka i tiden.
Nästa lift fick jag med en cool italienare i en dundersnygg & sprillans ny citroen.
Han var också väldigt snygg, men tyst & ointresserad av samtal.
Låg på 170 km/h.
Verkade hetsig & stressad, men samlad.
Bäst att vara tyst, tänkte jag, så han inte kör i diket.
Jag kan ju inte direkt börja lägga mig i någons körstil när jag liftar... den möjligheten säger man ju ifrån sig i och med liftandet.
Han släppte av mig på ett knasigt & livsfarligt ställe vid motorleden utanför Kalmar, i spöregn.
Tack för den!
Här kan man ju inte lifta tänkte jag och satte tummen i vädret.
En taxichaffis från Iran, Irak eller något land i det området, bromsade in tajt vid räcket med varningsblinkers på och började genast skälla på mig och ifrågasätta valet av liftarplats.
Jag skyllde i min tur på Italienaren och halvsvor över honom och hans trafikvett.
Vi kom oss iväg utan olyckstillbud, men nog tusan var det nära. Totalt livsfarligt; I know!
Han gav sig inte med ifrågasättandet, utan fortsatte med ett korsförhör runt ikring mitt liftande. Han undrade om jag var pank. Om det var därför jag liftade. Han nöjde sig med mitt svar och blev lite gladare när jag berättade att jag hade pengar, men hade valt att resa på detta sätt. Han stannade vid ett sjukhus och lämnade några saker. Jag fick vänta. Han skulle till Öland och undrade om jag ville följa med. Det ville jag ju gärna, eftersom det var så länge sedan jag var där sist, men sa att jag tyvärr ändå inte hade tid. Ville snabbt komma fram till min dotter som väntar, ringer & undrar hur min resa framskrider.
Han släppte av mig på ett lika idiotiskt ställe som han plockat upp mig på...Tack för den igen!
Jag blev less på motorleden och knallade till närmaste busshållplats.
Bussen kom och jag berättade för den kvinnliga chauffören om mina eskapader och att jag ville kliva av på ett bättre liftarställe, så att jag kunde fortsätta min resa, medan jag letade efter min börs. Hon sa att hon inte ville förstöra min liftartur med en bussbiljett, så hon ville ge mig lift hon med och bad mig stoppa ner min börs igen.
Lättare att få lift igen på ett vettigt ställe och snart var jag framme i Karlskrona.
Simone var på sitt jobb, så jag gick raka spåret till en mysig krog och beställde oxfilé på planka med en stor stark.
Trodde jag skulle skämma ut mig och somna vid bordet, så slut var jag, så jag fick gå runt lite. Gick på en offentlig toalett mitt i stan.
Simone ringde och frågade var jag var och jag skulle just till att börja beskriva min plats så vi kunde mötas, när jag öppnade dörren för att gå ut. Då slog jag till någon med den som stod och gapade i telefonen.
Det var min dotter.
